En ohälsosam resa mot hälsa

Jag har nästan alltid varit småknubbig i mitt liv, minst sagt. Jag har ofta varit missnöjd med hur jag sett ut och över mina ohälsosamma vanor. Men det har alltid funnits en känsla av att jag älskar att motionera och äta hälsosamt. Det är en konstig känsla som är blandad med ångest över att jag inte är som jag känner att jag borde vara.

När jag var liten var jag dock smal som en pinne. Så pass smal att man kunde undra ifall jag fick mat hemma. Det fick jag. Däremot så rörde jag på mig hela tiden. Runt 8-årsåldern hände dock något. Jag fick egen nyckel hem och hade lägenheten för mig själv när mina föräldrar jobbade. Lägenheten, jag och vår dator. Under den perioden började jag gå upp i vikt. Kombinationen av stillasittande och stora mängder mat är vad jag anser vara orsaken, och trots att mina föräldrar försäkrade mig om att jag inte var tjock så var jag ändå knubbigast i klassen. Jag visste att jag inte var smal i alla fall.

Livet har sedan dess gått upp och ned. När jag flyttade till den lilla byn Jämjö när jag gick i årskurs 6 fann jag dock en glöd som jag inte visste att jag hade. En kombination av en idrottskultur och gemenskap på skolan gjorde att jag insåg hur mycket jag gillade att utmana mig själv fysisk och min vinnarskalle. Jag pushade mig till max. Trots att jag var en liten knubbis så sprang jag förbi klasskamrater som tränade på fritiden. Ofta var jag bland de bästa. Min idrottslärare försökte få mig till att träna på fritiden också. Han tyckte att en viktminskning skulle gynna mig och förbättra resultat. Han hade så klart rätt, vilket tyvärr inte förändrade något. Jag försökte springa några gånger och spelade volleyboll, men den ohälsosamma livsstilen fanns kvar. Jag åt ofta och mycket. På kvällarna kunde jag trycka i mig 8 mackor rostat bröd, jag åt godis var och varannan dag, och portionerna var aldrig bara en portion. Jag förblev vad min idrottslärare kallade för den flygande köttbullen. En rund liten boll som flög runt i full fart.

Så där fortsatte det genom hela min skolgång. Jag tränade en del, men i kombination av dåliga vanor. Jag höll förvisso vikten, men psykiskt orkade jag inte ta bort de dåliga vanorna. Jag kände mig tröstad av all press som sattes på en som tonåring.

Efter skolan blev det dock värre. Jag gav upp helt på träningen. Slutade gå på volleybollträningarna och åt allt mer. Jag vet inte om det kan ha varit en skada som var startskottet eller om det enbart var mentalt. Jag skadade mig nämligen när jag spelade beachvolleyboll när jag slängde mig i sanden. Någon hade kastat in en stor sten på planen som sedan doldes av sanden. Jag landade på stenen och gjorde illa höften. Faktum är att ett stort krasande ljud hördes och jag klarade knappt att gå då. Det gjorde ont i flera år när jag gick, sprang eller när jag böjde benen när jag spelade volleyboll. Varför jag inte gick till läkaren är för mig en gåta. Jag antar att jag inte ville vara till besvär kanske. Höften är dock bra numera och jag kan ibland bara känna en svag smärta när jag går i sand eller snö.

Ett halvår efter att jag gått ut gymnasiet så hade jag ökat i vikt fort. Jag började närma mig 90kg, vilket är ganska mycket för min längd. Dock inte så allvarligt som många andra har det. Problemet var att jag fortfarande ökade i vikt. Det var då jag träffade xareena och det var då jag började känna mig lycklig för första gången på många år. Jag hade träffat kvinnor innan, men bara i kortvariga förhållanden. Jag gick mycket om dagarna när vi studerade i Kalmar, åt bättre och började senare att cykla till jobbet. Jag gick ned till 74kg i slutänden. Till och från har jag sedan tränat, men förlorade det igen.

Det har varit mycket påfrestning den senaste tiden. Vi har 5 barn som kräver uppmärksamhet, ett jobb som ska utföras, ett hem att ta hand om och ofantligt mycket saker att ha i huvudet samtidigt. Jag har inte orkat, allra minst haft tid att träna. Jag har även börjat äta allt mer skräp på kvällarna och börjar sakta öka i vikt igen.

Igår kände jag dock något jag inte känt på ett tag. Jag kände en vilja att äta mer hälsosamt. Jag övervann känslan att öppna en chipspåse, ett steg i rätt riktning. Känslan för mig förr och nu när jag slutar äta mycket är rent fysiskt påfrestande. Jag mår dåligt när jag håller mig för att äta den där chipspåsen, men när jag väl kommit över den där tröskeln så mår jag generellt bättre hela dagarna.

Jag vill alltså inte gå ned i vikt egentligen. Jag vill må bra. Jag vill ut och röra på mig och känna mig frisk och glad. Jag hoppas jag kan fortsätta känna den här viljan igen och efter 1.5 månad av diverse sjukdomar kan börja röra på mig igen.

Publicerat i Personligt | 2 kommentarer

Hjärnan full

Det har hänt mycket roligt den senaste tiden. Både i positiv och negativ bemärkelse. Dottern på ett år och 4 månader har behövts skolas in. Där har vi t.ex en känsla av stolthet, men samtidigt en tid fylld av ångest. För det första så är det otroligt jobbigt att lämna sitt barn när hon är så ledsen som hon var. För det andra så har jag fått ta på mig tid som annars hade kunnat resultera i jobb, vilket har gjort att det blivit lite tunnare med jobb den här månaden. Vi klarar oss, men lite mer pengar i fickan hade ju inte skadat.

Det har istället getts mer tillfälle till spelande. Det har blivit en del Dragon Age Inquisition och Destiny, men inte så mycket som det kunnat bli. Jag är nämligen inne på min andra sjukdom den här månaden och har mest kännt mig trött under några dagar. Jobbigast var det att jobba när kroppen tog emot.

Destiny är fortfarande inget som motiverar. Vi körde en Crota normal, hard och en Vault of Glass hard under en kväll. Däremot så ska vi under nästa vecka ge oss in i Crusible och se om det kan vara roligt att spela 6 personer tillsammans. Lite friendly competition också för att se vem som får bäst stats.

I Dragon Age så känns allt väldigt stort. Jag sitter flera dagar med ett område. Det går långsamt. Däremot gillar jag känslan i storyn, men det finns väldigt mycket att göra mellan varje storyuppdrag. Jag är dock positivt överraskad över att jag lyckats känna så starkt band till vissa av karaktärerna. Till en början kändes de väldigt platta och ytliga. Personer som jag trodde jag skulle förföra är också utbytta. Hade jag kunnat skulle det blivit Solas, men just nu ligger Cassandra och Dorian på topp.  Däremot så är Solas den absoluta favoriten.

Nu sitter jag dock här igen och väntar på att jag eventuellt ska kunna bli inringd till jobb. Inget än så länge. Jag kan inte heller ta med mig barnen och göra något ifall jag skulle få ett sms. Så vad gör man? Ska jag kanske spela lite igen efter att jag ordnat med lite hushållssysslor?

Publicerat i vardag | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

Utmaningskurvan på rätt sätt

Jag spelade nyligen färdigt the Last of Us. Det är en fantastisk resa som bjuder på många viktiga frågor och som enligt många erbjuder en bra jämn fart rakt igenom. Personligen tyckte jag det var aningen långt och i slutet gick det inte riktigt att dölja de repetitiva spelmomenten längre. Men storyn var superb och man gjorde många smarta lösningar för att få det att verka som om man var utsatt. Framförallt lyckades de fånga progressionen hos huvudkaraktärerna. Inte bara på det personliga planet, utan även det spelmekaniska planet.

Är det någonting jag ibland kan höja på ögonbrynen åt så är det hur man höjer svårighetsgraden genom att göra fienderna fler och svårare. Fånigt exempel på detta är i t.ex Pokémon där tränarna blir starkare ju längre man kommer in i spelet. Hur kommer det sig att en stad bara har tränare som har lvl 32 Pokémons och en annan har tränare med enbart lvl 5 Pokémons? Måste säga att det är en sjuk inlärningskurva för de som är nybörjare i en stad med enbart elittränare.

Vissa spel finns det enkla förklaringar som t.ex att man kommer närmare fiendens hem, eller att man kommer närmare ursprungskällan till ett zombieutbrott. I the Last of Us är det förståeligt. Armén håller rent nära städerna, vilket gör att det är färre fiender nära staden. Å andra sidan borde stora folkmängder dra till sig fler fiender i och med bristen på mat ute i det vilda.

Progressionen i spelen är dock det som är intressant här. I de flesta spel blir motståndet svårare i takt med att du blir starkare. I the Last if Us är detta delvis sant. Visst kommer du möta på större grupper och några nya fiender, men i takt med att du spelar så hittar du nya saker och du lär dig knep som håller dig vid liv. Du börjar med få verktyg, hittar fler och lär dig nya överlevartekniker. På något sätt känns det ovanligt likt verkligheten, och på något sätt blir spelet nästan enklare. Den stora utmaningen var i början när man först satte foten i det okända. Detta var innan man lärde sig om Clickers läte och hur de fungerade, och detta var innan jag hade en pilbåge som gjorde att jag kunde slå ut fiender utan att höras.

Så frågan är ifall de hade behövt utöka fiendevariationen. Svaret är nej. För även om jag tyckte det var enklare så krävdes det att jag tänkte till. Jag kunde aldrig gå in i en strid med vapnen i högsta hugg. Det krävdes en kombination av verktyg, vapen och omgivning. Allt jag lärt mig i spelet behövde jag för att överleva och spelet belönade mig när jag hittade egna strategier att kombinera dessa saker. Där har ni en smart progressionsutveckling. En utveckling inte enbart av ens spelkaraktär, utan även en utveckling av dig som spelare.

Publicerat i Krönika | Märkt , | Lämna en kommentar

Avsexualisering en viktig fråga

image

Jag brukar normalt sett hålla en ganska låg profil när det handlar om frågor kring feminism och eventuell sexualisering i spel. Jag rör vid det väldigt ofta, men djupdyker aldrig riktigt i det. Det finns flera anledningar till att jag delvis är passiv. För det första så är det i flera fall inte jag som man som har tolkningsföreträde. Det är inte jag som känner av många kvinnoförnedrande kommentarer eller effekterna av det patriarkala systemet. Jag ser på, lyssnar och försöker bilda mig en uppfattning kring hur vi kan göra samhället till en bättre plats för alla. Vi kan aldrig riktigt förstå en utsatt grupp eller individ om vi inte lyssnar och i alla fall försöker förstå dem.

I detta fall vill jag dock säga några ord. De flesta vet var jag står i frågan om sexualiserade spelkaraktärer, men för att förklara det snabbt så tycker jag det är en onödig grej som borde höra hemma i minstingens bajssopor. Då är det knappt också. Jag tycker även att det är viktigt att belysa och problematisera i stort sett all konstyttring. Det är ofta det som är grejen med konst. Är det inte det så, så problematiserar man saker för att göra de bättre, för alla.

Nyligen har mina gamla kollegor på Svampriket fått mycket trafik för att Anna där satt kläder på kvinnliga karaktärer från diverse fightingspel. Trafiken kommer från hela världen och för med sig både troll, kritiker och likasinnade. Uppmärksamhet riktas både i nationella stortidningen Aftonbladet som internationella sajter som Kotaku. Men även 4chan-folk och diverse gamergate-anhängare har hittat till sajten och spyr ur sig kommentarer som inte tillför något till diskussionen. Inga motargument, bara påhopp för att den här gruppen människor känner att just deras sätt att se på spel hotas.

Istället för att svara med samma mynt vänder man ena kinden till och ignorerar hatarna. Helt rätt. Helt rätt är även att använda detta som en poäng för att visa hur mycket den här diskussionen behövs och hur mycket mer vi måste jobba för att ändra synen på vad spel är för något och till vilka det riktar sig. Till alla är så klart det rätta svaret, men alla verkar inte tycka det.

Publicerat i Krönika | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

Slåss för ett snällare spelcommunity

image

För ett tag sedan så inträffade det. Bungie delade en video på en stackars elvaåring som blir lurad av en bluffmakare som tar kontroll över hans konto i Destiny och raderar allt han åstadkommit. Stressen i pojkens röst är tydlig. Han kontaktar bluffmakaren och säger ett sanningens ord till förövaren, dock utan kraft i rösten. Pojken lägger på och ett hjärtskärande snyftande hörs när pojken gråter över händelsen. Allt detta visas upp för att Bungie vill få fram en poäng om att man måste ta hand om sitt konto. En bra poäng som dock försvinner då det visar sig att Bungie inte gör något för att vare sig hjälpa killen eller utreda förövaren. Internet exploderar. Folk vill se huvuden rulla medan andra menar att pojken nyss lärt sig en värdefull läxa.

Problemet är att allt inte är så lätt. Kontot som dådet utförts ifrån har använts av någon som inte är ägare till kontot. Ägaren, som numera har stora problem i livet och ligger sängliggande och även nyligen förlorat sin syster i cancer, får dödshot och folk hoppas han får cancer. Helt plötsligt har personerna som vill ha rättvisa själva förvandlats till förövare och cybermobbare. Allt är kaos.

Det är inte första gången vi ser detta. Hatet på internet flödar konstant och alla tycker sig ha rätt att utöva hat mot andra människor. Jag ska erkänna att även jag svor högt om vilket jävla as som gör detta mot ett barn. Men där slutar det för mig. Jag ville se Bungie göra något åt det, inte hota personen bakom kontot som utförde dådet. Jag vet bättre vågar jag mig på att säga.

Samtidigt vill jag ha förändring. Det finns en mentalitet kring att man måste skydda sig själv på internet, vilket jag gör. För ett barn som är nyfiket är det inte alltid så lätt. Där har vi föräldrar det största ansvaret. Vi lär dem om de olika farorna som finns på internet och hur man så säkert som möjligt kan vistas på webben. Precis som irl. Men precis som irl så är det inte så lätt. Trots att man är bakom axeln på sina barn med jämna mellanrum så behöver de lite frihet. Varför ska de inte kunna ha det heller? Varför ska vi behöva vara så försiktiga hela tiden? Varför tillåts dessa troll göra vad de vill, trots att spelföretagen ser vem förövaren är? När det nu är lättare än någonsin att bevisa att man blivit lurad iom inspelningsmekanismen på ps4 och xbone så borde spelföretagen kunna hjälpa till mer.

Det handlar inte bara om det. Det handlar om en förändring i hela kulturen på internet och i spelkulturen. Vi behöver ett rum där vi kan lita på varandra och dela varandras intressen. Vi som spelcommunity borde ta hand om varandra och enas om en enda sak. Att spel är roligt och att då många som möjligt borde inkluderas i denna underbara kulturform. Det görs inte med troll som får härja fritt på internet. Alla har lika mycket ansvar att säga ifrån. Spelare som spelutvecklare. Vi accepterar inte det beteendet!

Publicerat i Krönika, Speltankar | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Barn följer

image

Vår ettåring har tydligen ett par gummiarmar på en liten kropp som bärs upp av små knubbiga ben som snurrar likt Julbens. Hur ska en förälder kunna spela och samtidigt kunna hålla koll på ett sådant barn?

Utöver detta så är det enligt småbarn oerhört intressant att röra all känslig och dyr teknik. Gummiarmarna rör sig längs tv-skåp och bokhyllor likt känselspröt som  letar efter det perfekta offret. Gärna gamepads, fjärrkontroller eller en platta. Utöver att faktiskt försöka sig på att använda dessa saker på rätt sätt (vilket hon lyckas imponerande bra med för sin ringa ålder) så är det bara fantasin som sätter gränser. Mobilen blir ett bra bowlingklot. Fjärrkontrollen går att gömma för att sedan få sig ett gott skratt när mamma och pappa frustrerat letar sig blå. Eller varför inte sitta och spotta på rena köksverktyg för stt sedan doppa dem i soptunnan. Med större frihet har hon inte ett större ansvar, det har vi föräldrar.

Egentligen är det inte så konstigt att vi får skydda våra dyrgripar. Det är absolut inte konstigt att mobiler, plattor och tv-spel är det som lockar mest. Det är nämligen där som man oftast hittar alla familjemedlemmar när de är hemma, och ettåringen vill ju inte vara sämre hon. Barn lär sig av att se på andra och göra som andra, och innan man har börjat förstå att det finns en värld utanför sin familj så är de dessa familjemedlemmars handlingar som man försöker efterlikna. Det man ser är även utsvävningar där teorier prövas. Smakar en mobiltelefon gott? Vad händer om jag slår på alla människor i tv:n? Är kattbajs gott?

Så vad kan man göra egentligen? Ja man kan ju lägga undan saker på en hög plats, men jag tvivlar på att alla ens dyrbarheter får plats där. Dessutom har jag hört alldeles för mycket om barn som klättrar för att få vad de vill. Det som är gömt är även lite extra intressant. Så resonerar våra katter med. De rummen som är stängda är de rum som katterna gör allt för att komma in i, även om de blir instängda på köpet.

Det vi gör istället är att den lille ibland får hålla i våra saker. Vi försöker att sluta stressa över allt och acceptera att saker går ibland sönder när man har barn. Förhoppningsvis stillas hennes nyfikenhet något och vi kan under kontrollerande former förhoppningsvis minimera skador på materiella ting. Dessutom så får man se det positiva med barn. Det finns underbara stunder med närhet, lycka när de klarar nya saker och ropar ens namn. De är som sagt bara små en kort stund och den tiden får man vara glad över. Springandet får man se som kondition och trasiga mobiler som en dum anledning till ett omaterialistiskt liv (gråter tyst).

Publicerat i Krönika, vardag | 2 kommentarer

Kärlekens dag

För mig så är detta kärlekens dag. Visst gör vi ingen stor grej av det, men det skadar inte att ha en dag där vi visar extra mycket kärlek gentemot varandra.  Speciellt i ett samhälle där det redan sprids alldeles för mycket hat. För att inte tala om på internet.

Det har dock blivit något av en trend att bojkotta Alla hjärtans dag pga det komersiella syfte som finns inom handeln. Jag ser inget konstigt med detta. Handeln kommer alltid att försöka sälja mer under högtider och när helst de kan. Folk menar också att man borde visa kärlek året om. Jag håller med. Men det sladar inte att ha en extra dag att fira kärleken på. Vi firar jul, och handeln tjänar pengar på det med. Däremot finns det som sagt rena kommersiella dagar som handlar om att fira produkter eller maträtter som känns mer onödiga.

För många handlar den här dagen om press och ångest. Det är en olycklig bieffekt av samhällets syn på normer. Det har börjat handla mer om att man måste ha någon att fira med den här dagen, när det egentligen borde handla om att vi som redan har kärlek i våra liv visar att de som känner sig utanför inte är bortglömda. Alla hjärtans dag skulle kunna vara någonting fint för alla. Man behöver inte gynna butikerna genom att handla saker. Det räcker med gammal hederlig mänsklig kärlek och ett par enkla ord som allt för sällan yttras: Jag älskar dig!

Till min familj: Ni är det vackraste och mest värdefulla i livet. Mer behövs inte!

Till er andra: Ni är värdefulla och förtjänar det bästa. Det går inte en dag utan att jag tänker på människor och önskar alla väl. Jag är lyckligt lottad. Alla är inte det.

Publicerat i Personligt, vardag | Märkt | Lämna en kommentar