En ohälsosam resa mot hälsa

Jag har nästan alltid varit småknubbig i mitt liv, minst sagt. Jag har ofta varit missnöjd med hur jag sett ut och över mina ohälsosamma vanor. Men det har alltid funnits en känsla av att jag älskar att motionera och äta hälsosamt. Det är en konstig känsla som är blandad med ångest över att jag inte är som jag känner att jag borde vara.

När jag var liten var jag dock smal som en pinne. Så pass smal att man kunde undra ifall jag fick mat hemma. Det fick jag. Däremot så rörde jag på mig hela tiden. Runt 8-årsåldern hände dock något. Jag fick egen nyckel hem och hade lägenheten för mig själv när mina föräldrar jobbade. Lägenheten, jag och vår dator. Under den perioden började jag gå upp i vikt. Kombinationen av stillasittande och stora mängder mat är vad jag anser vara orsaken, och trots att mina föräldrar försäkrade mig om att jag inte var tjock så var jag ändå knubbigast i klassen. Jag visste att jag inte var smal i alla fall.

Livet har sedan dess gått upp och ned. När jag flyttade till den lilla byn Jämjö när jag gick i årskurs 6 fann jag dock en glöd som jag inte visste att jag hade. En kombination av en idrottskultur och gemenskap på skolan gjorde att jag insåg hur mycket jag gillade att utmana mig själv fysisk och min vinnarskalle. Jag pushade mig till max. Trots att jag var en liten knubbis så sprang jag förbi klasskamrater som tränade på fritiden. Ofta var jag bland de bästa. Min idrottslärare försökte få mig till att träna på fritiden också. Han tyckte att en viktminskning skulle gynna mig och förbättra resultat. Han hade så klart rätt, vilket tyvärr inte förändrade något. Jag försökte springa några gånger och spelade volleyboll, men den ohälsosamma livsstilen fanns kvar. Jag åt ofta och mycket. På kvällarna kunde jag trycka i mig 8 mackor rostat bröd, jag åt godis var och varannan dag, och portionerna var aldrig bara en portion. Jag förblev vad min idrottslärare kallade för den flygande köttbullen. En rund liten boll som flög runt i full fart.

Så där fortsatte det genom hela min skolgång. Jag tränade en del, men i kombination av dåliga vanor. Jag höll förvisso vikten, men psykiskt orkade jag inte ta bort de dåliga vanorna. Jag kände mig tröstad av all press som sattes på en som tonåring.

Efter skolan blev det dock värre. Jag gav upp helt på träningen. Slutade gå på volleybollträningarna och åt allt mer. Jag vet inte om det kan ha varit en skada som var startskottet eller om det enbart var mentalt. Jag skadade mig nämligen när jag spelade beachvolleyboll när jag slängde mig i sanden. Någon hade kastat in en stor sten på planen som sedan doldes av sanden. Jag landade på stenen och gjorde illa höften. Faktum är att ett stort krasande ljud hördes och jag klarade knappt att gå då. Det gjorde ont i flera år när jag gick, sprang eller när jag böjde benen när jag spelade volleyboll. Varför jag inte gick till läkaren är för mig en gåta. Jag antar att jag inte ville vara till besvär kanske. Höften är dock bra numera och jag kan ibland bara känna en svag smärta när jag går i sand eller snö.

Ett halvår efter att jag gått ut gymnasiet så hade jag ökat i vikt fort. Jag började närma mig 90kg, vilket är ganska mycket för min längd. Dock inte så allvarligt som många andra har det. Problemet var att jag fortfarande ökade i vikt. Det var då jag träffade xareena och det var då jag började känna mig lycklig för första gången på många år. Jag hade träffat kvinnor innan, men bara i kortvariga förhållanden. Jag gick mycket om dagarna när vi studerade i Kalmar, åt bättre och började senare att cykla till jobbet. Jag gick ned till 74kg i slutänden. Till och från har jag sedan tränat, men förlorade det igen.

Det har varit mycket påfrestning den senaste tiden. Vi har 5 barn som kräver uppmärksamhet, ett jobb som ska utföras, ett hem att ta hand om och ofantligt mycket saker att ha i huvudet samtidigt. Jag har inte orkat, allra minst haft tid att träna. Jag har även börjat äta allt mer skräp på kvällarna och börjar sakta öka i vikt igen.

Igår kände jag dock något jag inte känt på ett tag. Jag kände en vilja att äta mer hälsosamt. Jag övervann känslan att öppna en chipspåse, ett steg i rätt riktning. Känslan för mig förr och nu när jag slutar äta mycket är rent fysiskt påfrestande. Jag mår dåligt när jag håller mig för att äta den där chipspåsen, men när jag väl kommit över den där tröskeln så mår jag generellt bättre hela dagarna.

Jag vill alltså inte gå ned i vikt egentligen. Jag vill må bra. Jag vill ut och röra på mig och känna mig frisk och glad. Jag hoppas jag kan fortsätta känna den här viljan igen och efter 1.5 månad av diverse sjukdomar kan börja röra på mig igen.

Annonser

Om Robert Arveteg

Har skrivit om spel i bloggosfären sedan 2009. Först genom egna småprojekt för att sedan ansluta sig till bloggsajten Spelografi. Efter det har det varit en fantastisk resa på populära sajter som svampriket.se och nu senast som redaktör på eurogamer.se . Skriver numera om exakt det han själv vill, och inget annat.
Det här inlägget postades i Personligt. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till En ohälsosam resa mot hälsa

  1. SpeLinnea skriver:

    Det låter som ett första steg att faktiskt skriva om det. Hoppas du kan må bättre tack vare de förändringar du vill göra!
    Kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s