Destiny, jag tror…

…att vi måste ta en paus. Vi har hållt ihop nu ett tag och jag känner verkligen att vi är som gjorda för varandra. Det är dock inte mig det är fel på, det är dig. Även om jag älskar dig så har du tyvärr många brister. Något som man borta på Kotaku beskriver hundra gånger bättre än vad jag någonsin kommer att göra. Vi behöver nog träffa andra ett tag. Du har dina nya spelare som fortfarande bara utforskat ditt yttre än så länge, medan jag har en hel del spel i hyllan som längtar efter min uppmärksamhet.

Ta det inte fel dock. Vi kommer ses igen. Jag kommer besöka dig då och då, men jag kommer inte helhjärtat ge vår relation mer kärlek förrän du utökat det du kan ge mig. För just nu ger jag dig allt, men får inget mer tillbaka.

Nyligen fick jag en gåva av dig. En Abyss Defiant. Jag längtade efter det vapnet, men vet inte längre vad jag ska ha det till. Vad ska jag prova det på? Varför ska jag känna att jag behöver kämpa i timmar för att få det högst uppgraderat? Var är min morot? Du kan inte bara släppa ett kärleksbarn på mig och sedan inte ha någon del i dess uppväxt.

Nej, jag hatar dig inte. Du är det spel som fått mig engagerad mer än något annat spel. Vi behöver bara gå skilda vägar tills du kommit underfund med hur du kan utvecklas och vem du vill vara. Tills dess räcker det med något besök i veckan. Vi är och kommer alltid att vara vänner. Det är upp till dig att visa att vi kan vara mer än så igen. Visa mig att gnistan finns!

Publicerat i Krönika | Märkt , , , | 2 kommentarer

Jag, stora stygga vargen

image

Jag älskade Telltales tolkning av the Walking Dead. Till en början hade jag ingen koll alls på deras nästa projekt the Wolf Among Us förrän några av mina favoritnördar började tala gott om det. Det jag och Xareena fann när vi tittade närmare på spelet var en djup story och en stämning som tilltalade på flera plan.

Wolf Among Us baseras på tidningsserien Fables där man använder sig av fabler för att berätta en modernare version där de försöker överleva dagens klimat bland människor. Här tvingas fablerna att anpassa sig efter samhällets regler och konflikterna som finns baseras på både gamla tvister och deras sätt att försöka anpassa sig till människornas värld. Mitt i denna smet spelar du Bigby aka den stora stygga vargen som tagit på sig rollen som sheriff. Frågan är ifall han låter sig styras av sin djuriska sida eller försöka visa en ny oupptäckt sida av sig själv.

Spelet startade jag först efter att alla episoder kommit ut. Detta är nämligen ett episodbaserat spel, vilket betyder att det kommer ut nya delar i spelet med jämna mellanrum. Jag kan dock aldrig vänta, utan vill spela ut allt på en gång. Jag har annars så lätt att glömma bort mig eller förlora engagemanget i spelet. De har dock en återblick i början av varje episod för de som ändå valde att spela varje episod när den kom ut.

För mig var storyn medryckande och engagerande, men allt känns igen från Walking Dead, på både gott och ont. Det känns gjort, fast ändå bra. Det var nämligen precis ett sådant spel jag behövde. Inget större krav på spelaren, utan bara en bra upplevelse som man är med och påverkar.

Valen är verkligen något som genomsyrar det här spelet, precis som med Walking Dead. Valen känns dock här svåra på andra sätt. I Walking Dead känns inget val rätt, men här handlar det mer om att göra det val som man själv tycker passar ens personlighet.

Detta var även ännu en platina som var lätt att få för mig i platinajakten som skedde borta på Svampriket, ett mål som jag nådde innan deadline.

Spelet passar sig inte för yngre barn. Jag spelade på kvällarna då det fanns mycket våld, dåligt språk, en del naket och mycket blod.

Publicerat i Recension | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Tid för co-op

Jag har aldrig spelat ett onlinespel så engagerat som i Destiny, inte ens när jag spelade World of Warcraft som mest. I destiny håller jag och Xareena i en raidgrupp för tillfället där vi planerar och sätter ihop vårt gäng för raider några gånger i veckan. I World of Warcraft provade jag inte en enda raid.

Jag har dock börjat krypa ur min mörka håla och försökt kisa in i solljuset i hopp om att hitta fler spel att spela. Vi har nämligen gjort allt som finns att göra i Destiny, och det vi söker efter är det som varit roligast med Destiny, nämligen co-op.

Vi började nyligen spela remaken av Saints Row 4 och har verkligen haft kalaskul med det spelet. Galenheterna når inga gränser. Men vi har också funderat på spel som Borderlands 2, Diablo 3, The Elder Scrolls Online mm. Det har visat sig finnas mängder att spel att spela ihop. Till skillnad från några år sedan när jag skrek högljutt om att det inte fanns tillräkligt med spel att spela ihop så har det visat sig att co-op blivit allt vanligare. Då menar jag inte tråkiga extralägen som finns i enspelarspel, utan spel som verkligen har stor fokus på att spela med andra.

image

Tråkigt nog krävs det numera en internetanslutning för att spela med varandra. I många fall även två konsoler. Splitscreen försvinner till förmån för det lättillgängliga onlineläget. Detta märks inte enbart i hemmet, utan även i sammanhang där människor träffas för att bara spela och ha kul. Lan- och spelkvällar försvinner allt mer. Kanske inte i stora evenemang som Dreamhack, men i mindre sociala sammanhang där vi kan se motståndaren i ansiktet när vi skjuter iväg en superattack som krossar vår dem. Visst har jag skitkul med mitt headset, men ibland saknar jag att kunna uppleva saker ihop i samma rum utan att det ska va ett partyspel.

Samtidigt som man har de här känslorna kring spel så måste man ändå värdesätta enspelarläget. Att kunna dras in i en djup story, göra egna val utan att behöva ta hänsyn till andra och att bara kunna ägna sig åt sig själv. Därför kommer det bli lite mer variation från och med nu. En lagom dos av allt. Destiny och Saints Row med frugan, men även Pokémon och Last of Us för mig.

Publicerat i Krönika, Speltankar | Lämna en kommentar

Pappa, jag vill vara Emmet!

image

”Pappa,  jag vill va Emmet” säger 4-åringen när han för första gången får spela ett spel på konsol. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta över att han idoliserar Emmet över Batman från filmen Lego the Movie. Vad kan man säga mer än att smaken är som baken och samtidigt skylla på att han inte vet bättre?

Det går inte så bra för honom under hans första speltillfälle. Han är van vid plattan och mest lek- och lärspel, inte en joystick och en hög olika knappar som gör olika saker. Andra spelsessionen går det bättre. Han kommer springande till mig och skriker av glädje över att han för första gången klarat av att hoppa upp på en knapp i spelet. Det är spelglädje! Att han dessutom aldrig gav upp trots att han i stort sett inte gjorde någonting alls i en timme och ändå valde samma spel igen är lite smått fantastiskt idag då barn byter spel som smutsiga kalsonger.

Framgången är dock inte det viktigaste i spelet för min son. För honom är ändå det viktigaste att få vara just Emmet. Och det är här som det visar sig hur spelutvecklare och utgivare faktiskt vet sin sak om spel till barn. Visst har det visat sig att kvalitet ändå säljer,  men det visar också hur de kan sälja ett trasigt spel, så länge man bara får spela som sin idol Emmet. Nu är dock Lego the Movie the Videogame inget dåligt spel. Det är fantastiskt roligt i rätt mängd doser och innehåller nostalgi för äldre legoentusiaster och hög igenkänningsfaktor för de yngre.

Poängen är att jag faktiskt tycker att mina barn får spela vad de vill inom rätt gränser. Det betyder att jag och Xareena fortfarande är de som köper spelen,  och i det spelbiblioteken finns nästan inga lågkvalitativa spel enligt vår mening. Så oavsett om våra barn vill det eller ej så får de växa upp och bli kulturella finsmakare inom spelmediet. Men skillnaderna är stora. Jag började med Mario. Min son började (fortsatte) med lego.

Publicerat i Familjen, Krönika, Speltankar | 1 kommentar

Mario Kart, vad är det?

image

Det var ett tag sedan jag uppdaterade kring vad jag klarat för spel och vad jag spelat. Har dock kommit lite längre i mitt spelande och fick ju Mario Kart 8 tidigare i år. Spelet har bjudit på många roliga timmar och jag har både kört online och i soffan mot andra spelare. Det har varit roligt och spelet har blivit mer rättvist och mer racinginriktat. Däremot har det känts som om något har fattats och spelet har slutligen fallit i glömska.

Det jag insett när jag spelade MK8 är hur mycket jag egentligen tycker om Balloon Battle-läget. Ni vet när man åker runt med sina Karts på en arena för att skjuta ned sitt motstånd och därmed spräcka deras ballonger. Samtidigt ska man så klart undvika att själv förlora sina ballonger. I MK8 finns förvisso detta läge, men är begränsat till de vanliga racingbanorna. Detta är för stort och är inte anpassat för detta spelläget.

En annan sak jag saknar i MK8 är orättvisorna. Ja, ni hörde rätt. MK har framförallt varit ett partyspel för mig där man kan spela med sina vänner och sina barn utan att det ska kännas seriöst. Som det känns nu så är den som är i ledning ofta ostoppbar. Färre blåa skal samt att mer kaos istället sker mellan de som ligger sist. En allt för bra spelare kan ligga så långt fram att inte ens 3 blåa skal i rad kan få den som ligger efter att hinna ifatt.

Trots detta spelade jag på. Jag spelade med folk, klarade av kupper och samlade nya delar. En dag kom jag helt enkelt på att jag glömt bort att jag hade ett spel som heter Mario Kart 8. Spelet må vara ett riktigt bra spel och jag har spenderat ett 20-tal timmar med det, men det känns inte riktigt så party som jag skulle velat. Man kan nästan känna att lite av nintendokänslan har försvunnit.

Publicerat i Recension | Märkt , , | Lämna en kommentar

Trött på att debattera med SD-folk

Jag är en politisk varelse, och jag tror även att de allra flesta har något inom politiken som de brinner för. Jag debatterar gärna med människor om olika ståndpunkter och samhällsdilemman. Framförallt nu när det är valtider så känns man extra manad att få ut sin åsikt och prata med människor om vad som är bäst för oss, vad som är bäst för Sverige. Jag diskuterar med alla och det går för det mesta bra. Vi håller en sansad ton, lyssnar på argument och tolkar forskning. För det är allt man egentligen kan göra. Man läser forskning, applicerar den på verkligheten genom sitt ideologiska filter. Ibland överraskas man av hur rätt den andra sidan kan ha. Det är en diskussion som gynnar alla medverkande.

Dock finns det en grupp som jag nästan aldrig klarar av att debattera eller diskutera med. Sverigedemokrater är nämligen en klass för sig. De har egen forskning som inte gått rätt till, de vinklar starkt sina åsikter, skiter i allt annat bevismaterial som kommer från oberoende forskning, använder sig ofta av fula ord eller hot, ja de skiter i vad alla andra säger och drar på sig offerkoftan allt för ofta för att det ska vara behagligt. Diskussioner slutar ofta med: ”dem då!? De är liladana? Varför kritiserar du inte dem?”. En väldigt bra fråga som dock har ett väldigt enkelt svar. Jo, det gör jag. Problemet är att Sd aldrig gör något för att rensa ut skiten. Inget ansvar. Bara ett gnälligt: ”men han då?” ekar i mina öron.

Så jag har fått nog. Jag skiter i detta. Vill sverigedemokrater diskutera med mig så får det komma upp med annat än statistik taget från röven eller dåliga gissningar och fördomar som bara kommer från fåtal exempel i samhället. Theres news for you! Det kallas hörsägen och går inte att ta upp som fakta. Det kan vara missförstånd, personliga filter och försvunnen fakta längs med vägen mellan personer. Folk ljuger. Folk misstar. Precis som detta så är all källkritik slängd ut genom dörren. Så jag skiter i det tills de har något vettigt att säga. Lär er att kritiskt granska ert eget parti, bara då kan ni utvecklas till en källkritisk individ som verkligen söker ett bättre samhälle istället för att bara skylla ifrån er. Jag är trött på ert gnäll.

Publicerat i Politik | Lämna en kommentar

3åringens första spel avklarat

Jag och min fru ser egentligen helst att barnen inte börjar spela förrän de är runt minst 5 år. Det blev dock ett undantag för 3åringen då appar till plattan bjuder på många roliga saker som inte bara erbjuder underhållning, utan också erbjuder en pedagogisk grund som kan hjälpa ens barn i utvecklingen. Det handlar således om att välja rätt spel snarare än om han ska få spela över huvud taget.

Spelet han spelat är Hokus Pokus Alfons Åberg på en Nexus 7. Spelet lägger stor fokus på belöningar från hårt arbete i vardagen. Det handlar om att hjälpa till i hemmet, källsortera, musik, men också roliga spel där vissa har flerspelarfunktion. Det roligaste grabben hade med spelet var dock den virtuella trädkojan som man genom spelets gång samlar grejer till. Det är enkelt och roligt för honom att få ha något eget i fantasin. Ett eget krypin.
image

Det finns även rum för skoj och bus i spelet och man kan även gå utanför normer och lägga lite gjord eller insekter i soppan man tillagar.

Jag tror dock att spelet blev desto mer tilltalande för grabben då han gillar Alfons rent allmänt. Dessutom så tittar han mycket på filmen som spelet starkt baseras på. Men vad gör det när det är så roligt ändå.

Publicerat i Recension | Märkt , , , | Lämna en kommentar