Pappa, jag vill vara Emmet!

image

”Pappa,  jag vill va Emmet” säger 4-åringen när han för första gången får spela ett spel på konsol. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta över att han idoliserar Emmet över Batman från filmen Lego the Movie. Vad kan man säga mer än att smaken är som baken och samtidigt skylla på att han inte vet bättre?

Det går inte så bra för honom under hans första speltillfälle. Han är van vid plattan och mest lek- och lärspel, inte en joystick och en hög olika knappar som gör olika saker. Andra spelsessionen går det bättre. Han kommer springande till mig och skriker av glädje över att han för första gången klarat av att hoppa upp på en knapp i spelet. Det är spelglädje! Att han dessutom aldrig gav upp trots att han i stort sett inte gjorde någonting alls i en timme och ändå valde samma spel igen är lite smått fantastiskt idag då barn byter spel som smutsiga kalsonger.

Framgången är dock inte det viktigaste i spelet för min son. För honom är ändå det viktigaste att få vara just Emmet. Och det är här som det visar sig hur spelutvecklare och utgivare faktiskt vet sin sak om spel till barn. Visst har det visat sig att kvalitet ändå säljer,  men det visar också hur de kan sälja ett trasigt spel, så länge man bara får spela som sin idol Emmet. Nu är dock Lego the Movie the Videogame inget dåligt spel. Det är fantastiskt roligt i rätt mängd doser och innehåller nostalgi för äldre legoentusiaster och hög igenkänningsfaktor för de yngre.

Poängen är att jag faktiskt tycker att mina barn får spela vad de vill inom rätt gränser. Det betyder att jag och Xareena fortfarande är de som köper spelen,  och i det spelbiblioteken finns nästan inga lågkvalitativa spel enligt vår mening. Så oavsett om våra barn vill det eller ej så får de växa upp och bli kulturella finsmakare inom spelmediet. Men skillnaderna är stora. Jag började med Mario. Min son började (fortsatte) med lego.

Publicerat i Familjen, Krönika, Speltankar | 1 kommentar

Mario Kart, vad är det?

image

Det var ett tag sedan jag uppdaterade kring vad jag klarat för spel och vad jag spelat. Har dock kommit lite längre i mitt spelande och fick ju Mario Kart 8 tidigare i år. Spelet har bjudit på många roliga timmar och jag har både kört online och i soffan mot andra spelare. Det har varit roligt och spelet har blivit mer rättvist och mer racinginriktat. Däremot har det känts som om något har fattats och spelet har slutligen fallit i glömska.

Det jag insett när jag spelade MK8 är hur mycket jag egentligen tycker om Balloon Battle-läget. Ni vet när man åker runt med sina Karts på en arena för att skjuta ned sitt motstånd och därmed spräcka deras ballonger. Samtidigt ska man så klart undvika att själv förlora sina ballonger. I MK8 finns förvisso detta läge, men är begränsat till de vanliga racingbanorna. Detta är för stort och är inte anpassat för detta spelläget.

En annan sak jag saknar i MK8 är orättvisorna. Ja, ni hörde rätt. MK har framförallt varit ett partyspel för mig där man kan spela med sina vänner och sina barn utan att det ska kännas seriöst. Som det känns nu så är den som är i ledning ofta ostoppbar. Färre blåa skal samt att mer kaos istället sker mellan de som ligger sist. En allt för bra spelare kan ligga så långt fram att inte ens 3 blåa skal i rad kan få den som ligger efter att hinna ifatt.

Trots detta spelade jag på. Jag spelade med folk, klarade av kupper och samlade nya delar. En dag kom jag helt enkelt på att jag glömt bort att jag hade ett spel som heter Mario Kart 8. Spelet må vara ett riktigt bra spel och jag har spenderat ett 20-tal timmar med det, men det känns inte riktigt så party som jag skulle velat. Man kan nästan känna att lite av nintendokänslan har försvunnit.

Publicerat i Recension | Märkt , , | Lämna en kommentar

Trött på att debattera med SD-folk

Jag är en politisk varelse, och jag tror även att de allra flesta har något inom politiken som de brinner för. Jag debatterar gärna med människor om olika ståndpunkter och samhällsdilemman. Framförallt nu när det är valtider så känns man extra manad att få ut sin åsikt och prata med människor om vad som är bäst för oss, vad som är bäst för Sverige. Jag diskuterar med alla och det går för det mesta bra. Vi håller en sansad ton, lyssnar på argument och tolkar forskning. För det är allt man egentligen kan göra. Man läser forskning, applicerar den på verkligheten genom sitt ideologiska filter. Ibland överraskas man av hur rätt den andra sidan kan ha. Det är en diskussion som gynnar alla medverkande.

Dock finns det en grupp som jag nästan aldrig klarar av att debattera eller diskutera med. Sverigedemokrater är nämligen en klass för sig. De har egen forskning som inte gått rätt till, de vinklar starkt sina åsikter, skiter i allt annat bevismaterial som kommer från oberoende forskning, använder sig ofta av fula ord eller hot, ja de skiter i vad alla andra säger och drar på sig offerkoftan allt för ofta för att det ska vara behagligt. Diskussioner slutar ofta med: ”dem då!? De är liladana? Varför kritiserar du inte dem?”. En väldigt bra fråga som dock har ett väldigt enkelt svar. Jo, det gör jag. Problemet är att Sd aldrig gör något för att rensa ut skiten. Inget ansvar. Bara ett gnälligt: ”men han då?” ekar i mina öron.

Så jag har fått nog. Jag skiter i detta. Vill sverigedemokrater diskutera med mig så får det komma upp med annat än statistik taget från röven eller dåliga gissningar och fördomar som bara kommer från fåtal exempel i samhället. Theres news for you! Det kallas hörsägen och går inte att ta upp som fakta. Det kan vara missförstånd, personliga filter och försvunnen fakta längs med vägen mellan personer. Folk ljuger. Folk misstar. Precis som detta så är all källkritik slängd ut genom dörren. Så jag skiter i det tills de har något vettigt att säga. Lär er att kritiskt granska ert eget parti, bara då kan ni utvecklas till en källkritisk individ som verkligen söker ett bättre samhälle istället för att bara skylla ifrån er. Jag är trött på ert gnäll.

Publicerat i Politik | Lämna en kommentar

3åringens första spel avklarat

Jag och min fru ser egentligen helst att barnen inte börjar spela förrän de är runt minst 5 år. Det blev dock ett undantag för 3åringen då appar till plattan bjuder på många roliga saker som inte bara erbjuder underhållning, utan också erbjuder en pedagogisk grund som kan hjälpa ens barn i utvecklingen. Det handlar således om att välja rätt spel snarare än om han ska få spela över huvud taget.

Spelet han spelat är Hokus Pokus Alfons Åberg på en Nexus 7. Spelet lägger stor fokus på belöningar från hårt arbete i vardagen. Det handlar om att hjälpa till i hemmet, källsortera, musik, men också roliga spel där vissa har flerspelarfunktion. Det roligaste grabben hade med spelet var dock den virtuella trädkojan som man genom spelets gång samlar grejer till. Det är enkelt och roligt för honom att få ha något eget i fantasin. Ett eget krypin.
image

Det finns även rum för skoj och bus i spelet och man kan även gå utanför normer och lägga lite gjord eller insekter i soppan man tillagar.

Jag tror dock att spelet blev desto mer tilltalande för grabben då han gillar Alfons rent allmänt. Dessutom så tittar han mycket på filmen som spelet starkt baseras på. Men vad gör det när det är så roligt ändå.

Publicerat i Recension | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Välkommen Sheogorath, prince of madness

image

I och med att svärmor fick kattungar så smälte Xareenas hjärta. Detta gjorde att hon bara var tvungen att ha en katt till. Kosta vad det kosta vill.

I slutänden har jag inte haft så mycket att säga till om, men det verkar som om vi alla har mjuknat och är överlyckliga över att ha ännu en man i huset. Xareena kom på namner Sheogorath som är snabbt taget från den Daedriska prinsen med samma namn från the Elder Scrolls-serien. Där är han prinsen av galenskap, så vi får se om Sheo (som vi kallar honom) lever upp till namnet.

Publicerat i Okategoriserade | 2 kommentarer

En tur i spåret

Jag försöker röra på mig ibland. Inte speciellt långt, utan det brukar landa på ungefär 3 km. Jag behöver inte bli en atlet, bara bibehålla hälsan någorlunda. Det är dock svårt i en familj som är av vår storlek. Det måste passa med alla andra och jag själv måste dessutom ha tid. Det blir lite sporadiskt om man säger så.

Det jag dock ville göra med detta inlägg var att dokumentera och visa upp min runda jag springer. Den är otroligt harmonisk och även en ren fröjd att promenera och bara suga in atmosfären från.

image

Den första biten innehåller en kort raksträcka från huset och sätter igång pulsen direkt med 2 uppförsbackar. Lummigt nästan direkt. Till vänster ligger grabbens förskola, till höger en öppen äng.

image

Mycket hästar här omkring och mjukt underlag under löpningen

image

Kalmars 4H-gård. Springer igenom och får se fina välskötta miljöer och djur. Det finns även kolonilotter där folk gjort det otroligt fint.

image

Springer även förbi lekplatsen som är riktigt stor, nästan som en park, där familjer ofta spenderar hela dagarna och där grillning är mer regel än undantag.

image

Normalt sett så brukar jag svänga in vid lekparken där ett utomhusgym finns. Den här gången sprang jag en lite längre runda. Till höger finnns det små lusthus, fontäner och mindre handbyggda bäckar.

image

Sista biten hem är lite jobbig tycker jag, mest på grund av asfalten. Den innehåller dock fortfarande grönska.

image

Sista spurten innan jag är hemma. Denna gången var vinden tung på hemvägen.

Publicerat i vardag | Märkt | Lämna en kommentar

Inför E3 2014

Neon E3

Det är snart dags för de första konferenserna på E3. Bara en dag för att vara exakt, och jag fullkomligt bubblar över av förväntning. E3 gör även varje år en kickstart i mitt bloggande. Det känns helt enkelt som något jag vill skriva om och framförallt vara en del av. Det är en fest som för mig och Xareena är större än julafton. Det är en händelse som för oss handlar om gemenskap och kärlek till spel.

Jag tror även att E3 detta året är oerhört viktigt för många. Den nya generationen har snart hållt igång i ett år och smekmånaden till våra nya konsoler börjar ta slut. Det är nu det krävs mer än nyförälskelsen för att hålla igång relationen. Vi söker efter en helhet där spelen är en viktig aspekt (antagligen den viktigaste) just nu. I år önskar jag mig ett brett spektrum av genrer och nya satsningar. Helst nya ip:n med nya innovativa idéer. Jag antar att vi kommer få se mer WR hos Sony, mer flörtande med konsumenten hos Microsoft och mer Mario hos Nintendo. Men framförallt förväntar jag nog överraskningar.

Vad jag hoppas på slår tyvärr inte in ofta. Men då har jag i alla fall fått spendera en natt dedikerad till spel tillsammans med min fru samt även en riktigt stor mängd nördar på twitter som kommer sitta vaken hela natten. Jag är glad över att jag kommer vara ledig så jag kan ta del av detta evenemang. Jag vet inte när eller om jag kommer få göra det igen. Det gör det extra speciellt för mig.

Publicerat i E3 2014, Okategoriserade | Märkt , | Lämna en kommentar

Mario börjar bli tjatig

image

En uppföljare igen. Eller i alla fall en återanvändning av namnet från 3DS-spelet. Nintendo gör därför flera delar i en Mario-serie precis som med Galaxy- och New-serien. Tråkigt och uppfinningslöst tycker jag som sett utvecklingen som Nintendo gjort med Mario. Allt känns som om de tar det säkra före det osäkra, varpå det känns som om uppfinningsrikedomen tar skada. Det känns hela tiden som om jag upplevt det som visas på skärmen i ett tidigare Mario-spel. Var är alla nya fiender? Varför återanvänder man bossarna i spelet fler än en gång? Finns det inga nya miljöer man kan utnyttja eller hitta på?

Är det något som jag personligen tycker är tråkigt så är det instängdheten och begränsningarna som sätts. Man kan fortfarande inte flyga med tvättbjörnsdräkten t.ex. Jag förstår dock varför. Instängdheten passar den nya bandesignen och den väg man valt att gå med Mario som serie. Finslipningen ligger då istället i själva plattformsmomenten och precisionshopp. Det är i själva spelmekaniken de satsar på förändring. Men jag saknar ändå mycket av mekaniken från bl.a Super Mario Bros 3 eller Super Mario World.

Jag har dock riktigt roligt i Super Mario 3D World. Variationen i banornas miljö, trots att de är i samma värld, gör att jag ständigt längtar efter nästa bana. Vill man dessutom ha lite extra krydda på svårighetsgraden så ska man ge sig på flerspelarläget. Precis som med det mesta från Nintendo så gör sig flerspelarläget bäst i oseriöst sammanhang. Risken är annars irritation mot sina medspelare. Ni kommer att dö i flerspelarläget. Ni kommer råka slänga Peach i lavan eller hoppa på Toads huvud.

Nu är jag dock mätt på Mario igen. Nu vill jag ha något nytt för WiiU. Lite som Galaxy var för Wii och hela serien. Man kan säga att jag är mätt, men belåten.

Fortsättningsvis har jag spelat mycket Terraria. Jag har dock hunnit med Warcraft 3 från backlogen och en del Mass Effect 3 i kampen om några platinas innan årets slut. Jag kommer m.a.o närmare mina många mål hela tiden.

Avklarade spel:

  • Assassins Creed II
  • To the Moon
  • The Elder Scrolls V: Skyrim
  • Battlefield 4
  • Rayman Legends
  • Super Mario 3D World
Publicerat i Backlog 2014, Recension | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

Spelande skrytmånsar

Äntligen fick jag ge mig på Super Mario 3D World efter att tillräckligt många hyllat det till skyarna, och visst är det roligt. Många gånger känns det dock inte speciellt nytt, men det fungerar och ger spelglädje. Än så länge har jag ibland tyckt det varit svårt att ta allt på vissa banor men klarar mig ändå hyfsat bra. Jag har hela tiden i bakhuvudet att jag ska sluta samla stjärnor och klistermärken ifall det blir för jobbigt eller påverkar spelglädjen negativt.

Däremot så blir jag inte direkt irriterad på spelet i sig, utan vad en funktion för med sig. I onlineläget så ser man kommentarer som fälls som inte alls tillför något vettigt i min mening. Kanske är det bara jag som irriterar mig för ingenting. Men när folk skriver ut kommentarer som ”too easy” eller ”this game is too easy” så sänder man ut ett budskap som kan kännas jobbigt för många, nämligen de som har svårt för spelet. För så är det. Alla har inte lika lätt som vissa andra. Det skapar en klyfta i ett community där vissa anser sig vara bättre än andra. Då känns det mycket fräschare med de som vill visa upp och är stolta med sitt resultat som t. ex ”yay! I got all stars”.

I många fall ser man detta även i guider på internet eller på forum där människor ber om hjälp i spel. Som svar på frågor om spelen så kan det ibland fällas kommentarer som: ”This part? Thats easy! Why are you asking for help?”. Det är fruktansvärt otrevligt och har egentligen ingen som helst funktion mer än att putsa sitt ego på andras bekostnad. De bästa spelarna är enligt min mening som är duktiga och gärna delar med sig av sina tips. De har säkerligen också lärt sig några saker från andra under sin uppväxt.

Nu är så klart inte hela communityt uppbyggt på detta sätt. Det är snarare mer ett isolerat problem enligt min mening och är ofta något som ungdomar med nyvunnen expertis ägnar sig åt. Det gör det dock ändå inte till ett mindre problem. Spelare som inte klarar allt borde inte behöva stänga av onlinefunktionen för att slippa detta. De borde välkomnas så att vi kan få ett trevligare community som hela tiden växer. Det blir roligare för alla.

Publicerat i Krönika | 7 kommentarer

Födelsedag, påsk mm.

Jag gottar mig i att jag har min familj. Den senaste tiden så har det känts extra positivt då det varit fullt upp. Jag är trött och utsliten varje kväll. Ibland känns livet skitjobbigt när det är mycket som händer. Men sedan kommer man ur det och har de där euforiska känslorna för livet igen. Man minns att man faktiskt hade roligt, trots att man till en början faktiskt inte hade lust att sätta sig och påskynda med lillgrabben. Familjen gör allt för mig och lite till. Utan dem vet jag inte vad jag tagit mig till.

Det händer mycket och en sak som gör att det ibland känns tungt är bristen på fritid. Att kunna blogga, twittra, spela eller träffa människor utanför jobbet eller husets fyra väggar. Dock kommer detta av att jag mår bättre fysiskt och mentalt på andra sätt. Jag känner mig nöjd med att vi blivit mer medvetna om vad vi äter. Vi gör mer och mer mat från scratch och vågar utmana oss själva med nya rätter. Efteråt blir man ofta glad över resultatet.

Dessutom är det saker som tagit mycket tid just nu. Jag har börjat jobba lite grann, jag har fyllt år, påsken har gjort att barnen varit hemma mm.

Trots detta så har jag hunnit spela. Mest Terraria faktiskt. Detta pga nya patch en (som redan finns till pc) som gjort spelet i stort sett dubbelt så stort. Jag och xareena gör oss nu redo för Hard mode. Vi är precis nya för Hard Mode efter att nyss klarat Wall of Flesh.

Dessutom har det blivit mycket Super Mario 3d World och jag längtar efter att få sätta tänderna i South Park Stick of Truth. Båda var födelsedagspresent er och spel jag verkligen ville ha.

Så, det var allt. Tills vi hörs nästa gång.

Publicerat i vardag | Lämna en kommentar