Jag älskar Microsoft, Sony och Nintendo!

Så var det tyvärr slut på gottandet, och om vi har gottat oss. Detta är utan tvekan ett av de bästa spelåren någonsin för mig, och definitivt ett av de bästa årens E3 också för den delen. Jag har levt i ett vakuum från omvärlden sedan E3 slutade, och jag har inte kunnat tänka på annat än vad jag såg förrän idag. Ja, för idag är jag tillbaka på att längta efter att få spela Pokémon X/Y igen. Jag vet, jag är patetisk.

Däremot så kan jag säga att jag verkligen älskade alla tre stora konsoltillverkare i år. Nåja, det fanns väl vissa saker att gnälla på, men jag tänker bara ta upp det som seriöst intresserade mig och bara mig. Alltså det som jag vill ha mer av, den sista icke vetenskapliga smaklöken: spelsmaken. Så detta är vad jag älskade:

Xbox One

Jag älskade den här maskinen. Ska erkänna att jag tyckte att den såg fördjävlig ut i början, men den har växt. Under E3 visades upp ett gigantiskt spelbibliotek som bara fick det att vattnas i munnen på mig. För det första så var Sunset Overdrive en skön syn för ögat. Jag är en sådan person som vill ha lite hjärndött action och som gillar när man gör grafiken lite mer tecknad. Förhoppningsvis så får vi snart även veta mer detaljer snart om spelen.

Äntligen så fick vi även se mer från finska Remedys spel Quantum Break. Jag vet att det inte visades mycket här heller, men gud vad konceptet tilltalade mig. Det såg oerhört läckert ut och verkade ha samma täta stämning som jag gillade i berättandet hos Alan Wake.

Ett spel som jag blev helt lyrisk över var Project Spark. Det verkar som om Microsoft har sneglat lite på Little Big Planet och gjort något nytt av det. Jag tror man går helt rätt väg i att göra något som får oss konsumenter att skapa, och jag hoppas verkligen att det är så avancerat som jag hoppas. Allt kändes även igen, och det kändes lite som om man satt och jobbade i en map editor till Warcraft 3, fast mer avancerat. Förhoppningsvis så kan vi komma att se många fina skapelser i framtiden med många nya innovativa idéer.

Vad är inte bättre än att hela min familj kan dela på ett guldkonto då? Jo att man även får två spel i månaden fram till årsskiftet. Oj vad jag har saknat ett billigt alternativ kring en sådan tjänst, och det känns verkligen som om Microsoft går rätt väg med att följa Sonys affärsmodell med plus-tjänsten. Nästa generation så kan jag faktiskt tänka mig att ha ett Guldkonto till familjen.

Dessutom så kostar konsolen ca 4490 kr att förboka i dagsläget!

Playstation 4

Den är snygg, den är läcker, den är åsm. Ett litet kraftpaket i en genomsexig förpackning. Är det ett syskon till Xbox One?

Det är även underbart när Sony visar upp spelen som kommer redan i år till PS3. Först har vi Last of Us som är så otroligt vackert och ser så sjukt kul åt att jag knappt längtade efter att se nästa generations spel. Dessutom så såg Beyond: Two Souls hyfsat intressant ut fortafande, även om det inte riktigt verkar vara vad jag förväntat mig. Återstår att se.

Sony träffar även de rätt med att visa the Order: 1886. Här får vi se urläcker steampunk-designade vapen och miljöer och ett gäng ockulta jägare som verkar skjuta varulvar eller vampyrer. Stämningen känns oerhört tät, och är det något som jag verkligen gillar så är det nya IP:n.

Infamous: Second Son känns oerhört fräscht. Många må tycka det ser lite småhafsigt ut, men jag har stora förhoppningar. Tvåan i serien led av lite flackig kontroll enligt min mening, men jag har sett vad de kan åstadkomma i ett spel som faktiskt inte känns riktigt som andra spel. De har lyckats fånga känslan av att vara en superhjälte i en serietidningsvärld, vilket jag hoppas Two Sons också kommer göra.

Sonys nya indievänskapliga touch på konsolen uppskattas också. Här kan alltså utvecklare publicera sina indietitlar utan utgivare och utan en avgift vare sig för att publicera eller att ge ut patchar. Att även Transistor visas upp som ett oerhört vackert spel med underbart tilltalande estetik gjorde mig riktigt intresserad. Jag har precis börjat spela Bastion och kan efter detta säga att jag är mer än pepp på att se mer från utvecklarna.

Sony är underbart också för att det är DRM-fritt och för att den i dagsläget går att boka för ynka 3890! Gud så smaskigt!

Nej, jag har inte glömt Nintendo

Jag älskar Nintendo. Nintendo känns som en frisk fläkt jämfört med de andra två formaten med sin lite mer barnsligare sida där jag verkligen kan bete mig som den 8-åring som jag är innerst inne.

Dessutom så har vi underbara spel dit. För även om min WiiU varit ganska så oanvänd så finns det mycket att se fram emot till det formatet. För att inte tala om 3DS. Det jag ser mest fram emot är spelen till 3DS. Ja, jag skulle vilja säga att jag älskar det formatet lika mycket som föregångaren DS.

Nintendo valde att inte ha en presskonferens i år, men vad gör det när det känns så genommysigt med Nintendo direct. Det känns speciellt och det gör det som förväntas av det.

Det bästa för mig var helt klart visningen av Pokémon X/Y som både jag och barnen satt och hurrade över. Äntligen så går serien åt det hållet som jag hoppats på under många år. Det ser otroligt ut, och jag hoppas de gör spelet så bra som jag tror att det kommer bli.

Annars var det Wind Waker som fångade mitt öga. Nej, jag har aldrig spelat detta spel. Nej, faktiskt inte. Borde jag? Ja! Jag kan inte få nog av serien, och till skillnad från många andra så gillade jag DS-spelet som utspelar sig efter detta.

Nya Donkey Kong Country Tropical Freeze såg även det retrodoftande vackert ut. Man försökte visserligen skryta lite med HD och att kameran ändrade vinklar 3D-aktigt, men det som verkligen tilltalade var farten och bandesignen. För att inte tala om musiken. Retro Studios har bara gjort så mycket rätt så många gånger.

Det som var en stor höjdpunkt var även ett av de mest givna köpen på hela E3, nämligen Super Smash Bros. Hela familjen älskar den här serien, och jag är ett stort fan av serien. Det var väldigt roligt att det såg ut som om de inte ändrat för mycket i spelet och de verkade göra helt rätt i att ta med Mega Man i serien. Dessutom så verkar musiken vara så bra som den alltid har varit. Oh the joy!

Spelminnet Special: Pokémon del 1

Äntligen så ska jag ta upp en av mina absoluta favoritserier i min bloggserie kring spelminnen, nämligen Pokémon. I och med att detta är en sådan stor del av min barndom och min uppväxt så ser jag inget annat val än att göra det här spelminnet uppdelat i flera blogginlägg som en speciell hyllning till den här serien. Tillsammans med att de nya spelen Pokémon X och Y kommer med några av de funktioner som jag länge efterlängtat med serien så är jag så klart otroligt sugen på att skriva om den här serien.

Det bästa stället att börja på är dock inte mitt första möte med Pokémon, utan med när jag först fick upp intresset för Pokémon som helhet. Visst spelade jag de första spelen innan jag såg tv-serien, men det var inte förrän jag såg första avsnittet av Pokémon på TV4 som jag verkligen fick upp intresset. Serien befäste känslan av samlandet, striderna och spänningen kring evolutioner och andra hemligheter på ett sätt som min dåliga engelska inte kunde få ut av ett spel. Dessutom så var det ett lättillgängligt medium som inte krävde någon egentlig motprestation från tittaren utöver att svara på frågan: ”Who´s that Pokémon?”, vilket snabbt blev till en lek hemma med ens syskon kring vem som kunde svara först. För det mesta så handlade det inte om vem det var som kunde svaret då vår kunskap kring de 150 befintliga Pokémonen i början av intresset snabbt blev stor.

En stor favorit i tv-serien var även huvudkaraktären Ash och hans relation med Pikachu som enligt mig var det som till stor del lade grunden för hur vi ser på Pokémon idag. Fokusen ligger idag på relationerna mellan tränare och Pokémon och vilket man redan började innan med i och med Ash och Pikachus relation. Att man tog till vara på att man hade ens Pokémon utanför Pokébollen i SoulSilver och HeartGold visade enligt min mening att man förstod glädjen i att vilja vara som Ash när man var ung. Delvis levde man även på detta när man släppte Yellow version, men man var då begränsad till sin Pikachu. Poängen var att jag ofta eftersträvade att känna mig som Ash när jag var ute och lekte Pokémon med mina vänner.

Serien byggde även upp samlandet och upptäckandet som en stor grej redan då och jag känner att man håller sig trogen till spelen på ett väldigt bra sätt. I början av serien så saknade jag ofta strider, medan jag idag tycker att det är för mycket strider i serien. Samtidigt har man dock behållit fokusen på nya Pokémons i nästan alla avsnitt. Idag känner jag dock inte den här upptäckarglädjen i serien då jag oftast hunnit spela igenom de nya spelen och sett de flesta Pokémonen där redan, men känner att det kan vara ett bra komplement i många avseenden. Den ”nya” gratisappen som finns till Android och Ios (Pokémon TV) erbjuder till exempel gratis avsnitt från olika delar av olika säsonger, vilket även gör att tillgängligheten gör att jag tittar ibland fastän jag kanske inte planerat det.

Största irritationsmomentet i serien har dock alltid varit team Rocket för mig. Det har genom serien varit oerhört tjat och oändliga ramsor som tas om och om igen. Jag till och med hatade det som liten och önskade hela tiden på att de skulle fokusera på annat (helst mer Pokémon) än att ha med team Rocket i varje avsnitt. Jag tackar idag gudarna för att de inte längre är med i samma omfattning som innan.

För mig så kommer dock alltid Pokémonseriens golden age att vara under den första säsongen. Även om Ash ofta börjat på ett nytt äventyr med en ny uppsättning Pokémon i varje säsong så har det aldrig känts lika episkt som när Ash begav sig av för första gången tillsammans med en motvillig Pikachu där ovetskapen kring vad som fanns bakom varje hörn var det som sporrade en att fortsätta titta och följa Ash och hans utveckling där allt måste läras från grunden. Jag säger: Börja på en ny kula med en ny karaktär där ni lär nya tränare där ute vad det handlar om att börja med Pokémon.

En noobs datorbygge.

Igår fick vi hem delarna till vår nya dator och började bygga ihop den.
Det första vi gjorde var att skruva fast moderkortet. Jag hade skruvat fast den och insåg då att jag glömt att sätta dit skyddet/mallen för alla USBkontakter och musuttag. Så fick skruva loss moderkortet och sätta dit den först. Sen skruvade jag fast moderkortet igen.

Därefter så satte jag fast processorn och processorfläkten.

Satte dit ramminnet och hårddisken. Samt flrsökte sätta dit dvd-brännaren. Det gick inte alls. Tills jag kom på att jag hade satt fast skruvarna på ena sidan av dvdbrännaren och de hindrade den från att slottas in. Efter att skruvarna tagits bort så gick det hut lätt som helst att sätta dit den.
Nu var jag rätt nöjd med mig själv. Då hittade jag moderkortsskruvhålen som höjer upp moderkortet. Fail av mig. Så jag hade inget annat val än att skruva loss moderkortet igen och sätta dit de guldiga upphöjda skruvupphålen. Därefter skruvade jag dit moderkortet igen och satte dit grafikkortet.

Slutligen satte vi dit alla sladdar på rätt plats, kopplade in skärm, tangentbord och mus och startade datorn.
Inget hände och jag blev orolig. Jag hade dock glömt att sätta på strömmen på baksidan av chassit så det var det som var felet.

Nästa problem var att skärmen inte fick någon signal. Ännu en gång hade jag gjort ett misstag. Jag hade satt in skärmen i moderkortets dvi-uttag men när jag satte in den i grafikkortets så fungerade allt.

Trots mina rätt dumma misstag är jag jäkligt nöjd med att datorn startade på första försöket och att alla komponenter fungerade felfritt. När jag byggde ihop min brors dator missade jag nämligen 12v-kontakten så datorn startade inte ens.

Därefter installerade vi Vista och försökte förgäves ladda ner och installera uppdateringarna, men inget hände. Det visade sig att Microsoft trodde att produktnyckeln redan användes, men det löste sig genom att jag gjorde en telefonaktivering.

Sen beställde vi en uppgradering till windows 8 professional. Vista är ju inte riktigt lämplig som OS när man vill spela på datorn och komponenterna är ju gjorda för att funka med Win8.

Så detta är en redogörelse för hur en datornoob byggde ihop en dator. Jag ber om ursäkt för att datordelarnas namn är felaktiga. Vissa saker vet jag inte vad de heter.

Fattiga ska banne mig inte skaffa barn!

Har nu fått läsa ännu en person uttrycka åsikten som uttrycks i titeln på inlägget och jag blir lika arg varje gång.

Man ska ha bra ekonomi för att få skaffa barn gnälls det. Som att ens ekonomiska förutsättningar har det minsta lilla att göra med hur pass bra förälder man är.

Men om man nu måste ha det bra ställt för att vara en bra förälder och för att få skaffa barn undrar jag då; hur bra ställt? 200k i årsinkomst? 300k? Hur hög inkomst måste man ha för att bli en bra förälder? Kommer kompetensen gradvis efter 1000-lapparna i lön ökar eller är det vid en viss lönenivå man uppnår fulländan som förälder?

Och om vi nu ska förbjuda de med låg inkomst att skaffa barn: Är alla med högre inkomst OK med att de ensamma blir tvungna skaffa så många barn som krävs för att Sverige som land ska gå runt? Och förresten, med tanke på att åldern när man få sin första fasta anställning blir allt högre så innebär det också att många inte kommer hinna skaffa barn innan det blir för sent rent biologiskt. Hur gör vi då?

Jag är av åsikten att hur många barn folk skaffar eller inte skaffar är bara deras business. Vill du ha 10? Ditt val. Vill du inga alls ha? Också ditt val. Hur rik man är spelar ingen roll alls!

Jag har 6 syskon och vi har aldrig haft en monetärt rik uppväxt. Men vi har varit trygga och lyckliga ändå. Vi har aldrig blivit slagna, aldrig utsatts för fulla föräldrar som skrämmer eller skämmer ut. Vi har haft och har kärlek från våra föräldrar och vi har växt upp till trygga individer med alla möjligheter. 
Av oss 7 barn har 4 stycken en rejält stabil ekonomi och äger sina egna hus. De har bra jobb, bra inkomst och har lyckats med det utan de ekonomiska förutsättningar från barndomen som vissa tyckare anser att man ska ha. En av mina syskon gick ut  naturprogrammet på gymnasiet med toppbetyg och har alla möjligheter att göra vad hen vill med sitt liv. Det kan inte en ”fattig” barndom förändra.

Jag har många gånger sagt att vi har dålig ekonomi, men det innebär inte att vi eller barnen svälter eller att vi låter barnen gå skitiga med trasiga kläder! Vi har aldrig slut på pengar i mitten på månaden. Vi har råd att köpa oss och barnen materiella saker. Men vi är och måste vara väldigt ekonomiskt noggranna. Vi måste ha benkoll på ekonomin och går man enligt existensminimum lever vi under den. Ändå har vi jämnare levnadsnivå än många andra med högre inkomst än vad vi har. För att vi ser till att alltid ha tillräckligt för att kunna äta bra varje dag. Vi har inga skulder, inga betalningsanmärkningar och alla räkningar betalas i tid. Dessutom så gör vi saker med barnen när det är möjligt som att gå på Leos Lekland, gå till bibblan, hälsa på släktingar m.m.

Visst fan hade det varit trevligt att ha det bättre ställt, men det är inte en förutsättning för att barnen ska växa upp till trygga och lyckliga vuxna. Mina barn är väldigt intelligenta och jag har all tilltro att de kommer lyckas i livet. Det är faktiskt inte bara rika förunnat.

Tomb Raider *MEGASPOILERS!!!*

Igår spelade jag ut Tomb Raider. Jag har en hel del tankar, de flesta negativa angående denna nya version av Lara Croft så jag kommer i detta inlägg SPOILA skiten ur det.  Har ni inte spelat och är spoilerkänsliga läs för allt i världen inte detta inlägg.

Skolan lägger ansvaret på oss

Jag och min fru har ganska mycket för oss just nu. Jag kämpar med min skola och att kunna få en praktikplats i Kalmar. Det är helt dött på praktikplatser för en framtida undersköterska, främst pga de nya lärlingsutbildningarna som tar upp en praktikplats under ett helt år. Det betyder att ungefär praktikplatser för ungefär 10 tillfällen försvinner. Min fru å andra sidan jobbar med sin graviditet. Hin tar blodförtunnande sprutor och åker ofta till sjukhuset eller MVC. Samtidigt jobbar hon med sin diagnos och andra problem.

Det som får mig mer stressad är pressen som kommer från barnens skola. Skolan har ofta överseende med vår situation och har mycket möten och diskussioner med oss. För det mesta så kommer vi överens.

Nu har det blivit så att bokbussen äntligen börjat komma till skolan. Detta betyder att barnen får ännu större chans att läsa bra böcker, utveckla sitt språk och ta del av viktig kultur. På detta skickar skolan hem ett brev som de vill att vi skriver under som meddelar att vi låter dem ha med sig eller skaffa ett lånekort. Sedan kommer det som är problem för oss, nämligen att vi föräldrar står för att betala alla förseningsavgifter. Problemet kring detta låter kanske inte så mycket som ett problem i sig, men ifall man har ett barn med ADHD som glömmer att han lånat böcker så kan det bli en dyr historia.

Det andra problemet är att böckerna ligger i skolan. Vi har ingen som helst kontroll över vilka böcker han lånat eller att han över huvud taget lämnar tillbaka dessa. Samtidigt så är det nästan aldrig någon, inte ens hans assistent, som ser till att han inte glömmer att t.ex ta med sig läxor hem eller på något sätt hjälper honom att minnas saker.

Nu har det hänt igen. Vi får ett meddelande om att böckerna håller på att gå ut och får genom det reda på genom grabben att de tvingat honom att låna böcker utan vår vetskap. Om detta stämmer så har de inte bara ignorerat vår vilja, utan de har även underminerat oss och på så sätt sänt ett budskap att våra val inte behöver respekteras.

Nästa fråga är hur man tacklar detta. Utöver att fixa all annan jävla skit i vardagen så måste jag än en gång konfrontera skolan och informera hur vår situation ser ut. Därefter så blir man granskad av människorna man pratar med och blottar då sitt allra innersta. Vi förminskas då än en gång till personer vars liv är längst ned på näringskedjan och får utstå åsikter som ofta bygger på att vi kan hantera saker annorlunda. Jag börjar bli trött på hur människor ser fördonsfullt på oss och hur alla tror sig veta bättre. Jag börjar bli riktigt trött.

Ding, idag igen

Fast den här gången har det inte med spel att göra. Nej, idag är det den dagen då jag når lvl 25. Eller, njae, jag fyller 25. Dagen har nu lidit mot sitt slut och det har varit en riktigt bra dag trots all stress med skola och andra vardagsuppgifter.

Till att börja med så blev jag på morgonkvisten överraskad av min 6åriga bonusdotter som gömt en blomma på rummet som hon kom ut med på morgonen. Riktigt kul att hon tog sig igenom en sådan ansträngning för att överraska mig. Det bästa var nog ändå att bli grattad av sina barn. Man blir varm inombords av att få en grattiskram från dem.

Min fru var dock inte långt efter under dagen och kom insläpandes med en stor kasse med länge efterlängtade brädspelet Talisman och en skiva från Frontback som tagit mig med storm med sin musik. Allt som allt en helt perfekt dag när det gäller presenterna.

Idag har vi dock inte firat mig alls, nm utan på lördag kommer istället mina föräldrar så vi kan äta gott och ta en fika. Jag har aldrig varit en person som tyckt att födelsedagar varit något speciellt att fira, så det får bli lungt och sansat än en gång. Nu ska jag bara koppla av. Kanske med en whisky.