Att sätta gränser

Detta inlägg publicerades först på Svampriket Junior

Härom vintern när det hade snöat och snön låg som en vit filt över gräsmattorna här i stan blev jag chockerad när den dagen efter låg lika orörd som när den nyligen fallit.

När jag var liten hade snön knappt hunnit lägga sig innan vi barn hade gjort gångar, snöänglar eller snögubbar, men inget barn var ute. Samma sak gäller den stora lekpark/4H-gård som finns här i närheten. Bara föräldrar med små barn går dit. Man slutar väl inte vara barn för att man fyllt 6 år?

Varför lite äldre barn har blivit så ovanliga utomhus numera kan man ju bara spekulera om, men det är inte så långsökt att tänka sig att många barn får fri tillgång till spel så fort de klarar av att sätta på datorn/konsolen själva.

Jag tänker inte döma eller komma med moralkakor, men jag tänker ge min syn på hur mycket barnen bör få spela.

Här hemma har vi ganska många regler och strukturer, men det vi ska snacka om är spelandet. Våra regler är enkla, men funkar för oss:

1. Under skolterminerna blir det bara spel på helgerna.
2. Innan barnen får spela så ska rummet städas ( på lördagar)
3. Innan barnen får spela så ska de vara ute i minst 1 timme och leka.

Sen så ska ju barnen såklart ha betett sig för att få spela. Det kan tyckas som hyckleri att vi har så strikta regler och så hårt reglerat spelande för barnen då vi själva spelar mycket mer än så. Men, nu råkar barnen fortfarande vara ganska så små (i mina ögon) och jag tycker personligen inte att det är bra att barn som utvecklas ska spela för mycket.

Man läser mycket om att våldsamma spel gör barnen till sociopater, och även om jag inte till fullo håller med om sambandet så finns det ju alltid ett korn av sanning i varje överdrift. Bara för att barn spelar blir de ju inte våldsamma, men barn brukar ofta leka ”spelen” så påverkade blir de. När mina barn leker säger de när någon ska gå iväg en snabbis ” Pausa leken”. Spel kan vara något underbart, men glöm inte bort lekens kraft. Att låta barnen spela hela tiden ökar inte deras fantasi, snarare tvärtom. Barn behöver ha tråkigt för att fantasin ska stimuleras.
Spel är en fantastisk sysselsättning, men det är inte en barnvakt, vilket läskigt många verkar anse. Jag är en riktigt lat morsa, och det blir härligt tyst i lägenheten när de tre äldsta alla sitter och spelar. Men som förälder har man ett ansvar över sina barns uppväxt. Barn behöver vara ute och röra på sig, annars slutar det med att mänskligheten blir som i filmen Wall-e. Skit i att reglera fetthalten i maten och se istället till att barnen får vara ute; springa som hästar; klättra i träd; leka kurragömma och helt enkelt få röra på kroppen. Regnar det kan man alltid sätta på ett rörelsekontrollerat spel så att barnen ändå får röra på sig. För problemet är inte (bara) att barn idag äter dålig mat. Brist på motion på grund av för mycket stillasittande är värre.

About these ads

Om Elin aka Xareena

Spel- och teknikgalen fyrabarnsmamma som flummpluggar på universitet samtidigt som hon är hemmamamma åt minsta barnet. Äger alla konsoler denna generation och x antal från de tidigare generationerna. Har en förkärlek för Sonys konsoler och älskar troféer.
Det här inlägget postades i Krönika och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s