Visst hör vi det hela tiden, personer som klagar på vårt intresse av tv-spel och dylikt. Det är barnsligt enligt den sociala normen, en norm som förhoppningsvis blir allt mer avlägsen efter hand. Den kanske till och med blir så avlägsen som fördomarna kring film är.
Våra barn här hemma börjar nu bli äldre. Det är ett faktum som både känns svårt att greppa, men som ändå känns välkommet på något sätt. Jag som person tog med mig spelandet upp i åldrarna och spelar som sagt även idag. Däremot så finns det personer som helt lägger ned spelandet när de börjar skaffa jobb, flickvän eller något annat som de vill fokusera helhjärtat på. Istället för spel så hittar de då på mer accepterade leksätt för vuxna människor. Många sitter i soffan på kvällarna varje vardag med ett glas vin i handen samtidigt som det samtalas kring hur den andre partnerns dag har varit. Frågan man ställer sig då är hur nyttigt det egentligen är med ett glas vin varje dag.
Nu ser jag istället hur mina barn utvecklas till ungdomar med ett sinne som blir mer anpassat för att leva i dagens samhällsklimat. Däremot så har de likt mig med sig spelen. Till skillnad från andra fördomsfulla människor så ser jag nu istället hur en värld med nya upplevelser öppnar sig för dem. Spel som de inte tidigare fått spela för oss på grund av deras ringa ålder. Vuxna spel. Och det är här som jag verkligen inte förstår hur man kan kritisera spelandet för att vara barnsligt. Hur många barn är egentligen lämpliga för att spela Dead Space, Call of Duty, eller ens Saints Row och Grand Theft Auto för den delen. Jo, visst får varje förälder själv avgöra vad som passar för deras barn. Det man ska ha i åtanke är istället för vilken publik som den här typen av spel producerades för.
Det finns dock de som gillar de mer barnsliga titlarna (jag är en av dem) också. Kanske har det med att göra att man har svårt att släppa sin barndom, eller så har det helt enkelt med att göra med samhällets syn på hur en ansvarsfull människa skall vara. I och med all press som sätts på människan rent psykiskt idag så kanske hjärnan helt enkelt behöver koppla av. Vissa söker sig till exempel till spel som är färgglada eller som är så långt ifrån verkligheten som möjligt. Kalla det verklighetsflykt om ni vill. Jag kallar det för avkoppling. Jag försöker inte fly in i världen som jag spelar, bara uppleva den och sluta behöva bry mig om stressande saker för en stund. I mitt liv så har jag så mycket som jag bryr mig om och som jag inte vill fly från. Däremot så gillar jag hur spelupplevelsen underhåller mig, precis som en film.
En av anledningarna till att jag inte gillar ordet ”fly” i spelsammanhang är för att det används i så många debatter för att svartmåla människor som spelar tv-spel. Här pratar man om att det är något dåligt som man blir beroende av, och att fly till spelens värld är enligt samhället ett sätt för att försöka isolera sig för att slippa sitt ansvar. När man däremot talar om att fly verkligheten för att spela till exempel bowling så kallas det för ett nöje och en nödvändighet för att klara vardagens stress.
Ett intressant exempel i den här debatten är japanerna. Från vad jag hört så är det betydligt mer accepterat i japans kultur att spela än vad det är i västvärlden. Street-walk är ett exempel som fungerar betydligt bättre på andra ställen än i Sverige. Personligen så har jag aldrig träffat på någon med en 3DS i fickan här i sverige i alla fall. Men även spelutvecklarna i Japan verkar vara mer öppensinnade. Ta till exempel Miyamo som producerat spel som Super Mario och The Legend of Zelda. Dessa spelen hade inte blivit så briljanta ifall hans barnsliga sida inte fått lysa igenom. Bara det är ett tecken på att vuxna människor med barnasinne kan förverkliga drömmar som andra människor uppskattar.
När vi växer upp så får vi däremot mer ansvar, vilket gör att vi kanske inte har lika mycket tid till att spela som vi en gång haft. Ungdomar väljer dock ofta bort spelet för att passa in i det sociala spelet som finns i skolorna och för att gå ut och festa samt träffa vänner. När man växer upp så försöker man göra samma sak, fast med en familj och långa arbetsdagar med betydligt färre raster och egen tid. Många gånger så kan jag titta tillbaka på när jag var barn då jag tyckte att jag hade alldeles för lite tid för att göra det jag tycker om. Idag tycker jag precis samma sak. Det är bara det att jag nu ser tillbaka på min tid som barn och tänker: ”Fan vad mycket tid jag hade till att göra det jag tyckte var roligt. Tänk om man kunde ha det så nu med.”
spelforaldrarna.wordpress.com 