11/100 – När troféjakten går för långt

Som de flesta som följer mig på Twitter kanske vet så är jag en troféjägare. Det började oskyldigt. En platina i Fallout 3, och så tävlade jag bara mot mig själv. Sen ville jag ha mer troféer och när jag såg någon på Twitter kolla sin rank på PSNprofiles.com så kollade jag upp var jag själv låg. Vilket var på drygt 100:e plats i Sverige. Det tyckte jag var rätt coolt så jag sporrade mig själv för att platsa på topp100 i Sverige. Det gick rätt lätt. Sen hittade jag folk som låg över mig på listan och sporrade mig själv ännu mer. Jag ville ligga på topp50.

Det var här det började bli mer som ett jobb än en kul grej. Jag klättrade snabbt upp på topp50, men det räckte inte. Jag ville bli bäst. Problemet är att jag är en inbiten easyspelare. Jag gillar att spela bara för skojs skull, men för att få platinum krävs ofta att man spelar ut spelen på svåraste svårighetsgraden och det är inget nöje för mig. Jag har plågat mig igenom spel på svåraste från första början för att jag annars måste spela ut spelen igen för platinum och det är ju tidskrävande. Samtidigt har det också tagit ut glädjen ur spelen. För jag upplever dem inte. Jag sitter med troféguider från start och gör allt för att klara av troféerna. Istället för att spela ut spelen för skojs skull och sen fokusera på troféerna.

Sen är det det där med rankningen. Jag lyckades ta mig upp till plats 35 i Sverige, men har man en svacka och inte orkar spela så halkar man ner igen. För de på toppen vilar inte. Jag svor mig igenom Hitman Absolution på professional och tröttnade på spelet. De sista 5 banorna tog jag helt enkelt död på varenda fiende för smygandet och taktiken orkade jag inte med längre. Jag köpte Hitmantrilogin som jag älskade när jag var yngre, och läste på troféguiden att man var tvungen att spela ut det på professional för platinum och det var det jag började med. Det var inte kul. Det var inget nöje. Jag gav upp.

Och det gjorde i sin tur att jag tröttnade på spelet. Inte ens att sänka svårighetsgraden gjorde det roligt igen. Så jag lade ner det helt. Och funderade över vad jag skulle göra nu.

Min räddning blev att jag startade Beyond Good and Evil. Jag köpte det på någon PSN-rea för 60kr och har inte börjat på det eftersom det funnits platinatroféer att jobba på och B G&E har ingen platina. Jag fick tillbaka spelglädjen. Det är ett charmigt och rätt lätt spel. Det är roligt att fotografera djur och uppleva världen och jag bryr mig inte om Platinor när jag spelar det. Jag har kul.

Jag kommer nog inte sluta ta platinum, men jag kommer sluta plåga mig. Jag har varit 35:e bäst i Sverige, men det spelar ingen roll längre. Jag spelar ju för att ha kul, inte för att bevisa för någon hur bra jag är. Vem som helst med bra ekonomi och med massor av tid kan vara på första plats. Men jag undrar hur roligt denne har. Spela skitspel för att få platinor. Plåga sig igenom spel på svåraste för att få en extra trofé. Platinor är ibland bra. Det ger ofta mer av spelen. Men jag undrar jag, om det inte var bättre förr, när man bara hade sig själv att tävla mot.

Annonser

Om Elin aka Xareena

Spel- och teknikgalen fyrabarnsmamma som flummpluggar på universitet samtidigt som hon är hemmamamma åt minsta barnet. Äger alla konsoler denna generation och x antal från de tidigare generationerna. Har en förkärlek för Sonys konsoler och älskar troféer.
Det här inlägget postades i Blogg100, Speltankar och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s