Längtan efter månen

the Moon

Av någon anledning så behövde jag ett uppehåll från Skyrim och tog då upp spelet To the Moon från backlogen istället. Spelet är en indietitel från Freebird Games och handlar kort och gott om en mans sista önskan när han står inför döden. Det är upp till vetenskapsmännen Dr. Eva och Dr. Neil att skapa den här upplevelsen genom att ge honom falska minnen. För att göra detta till så verkliga minnen som möjligt så behöver de besöka mannens tidigare minnen, vilket visar sig vara en otrolig resa bakåt i tiden.

Jag har dock tråkigt. Grafiken är tråkig, det babblas för mycket skit och kontrollerna finns det mycket att önska av. 20min går och jag lägger mig för att sova med en misstrogen känsla. Det känns som att To the Moon kanske inte kommer bli så bra som alla säger.

Kvällen därpå händer något. Inom de närmaste 3-5 timmarna så har jag gråtit, fått rysningar längs ryggraden och skrattat hjärtligt. Jag kan inte slita mig och är totalt fängslad av berättandet, karaktärerna och de viktiga ämnena som tas upp. Jag märker inte av den gryniga grafiken, allt ser så otroligt vackert ut ändå och är mästerligt gestaltat och sänder fler budskap än vilket AAA-spel som helst. Kontrollens brister överskuggas av det faktum att det inte behövs mer avancerade kontroller och dialogen visar sig vara ett av de vassaste vapnen för att berätta historien för mig och lära känna alla karaktärerna.

Dessutom slås jag över hur klockrent man för fram sidospår vid sidan av huvudhistorien. Viktiga frågeställningar om människors lika värde och olikheter lyfts fram samt vackra metaforer. Allt knyts i slutänden ihop på ett sätt man sällan ser i spel.

Vackrast må ändå musiken vara. Stämningen sätts tidigt och de otroligt vackra styckena rensar tårkanalerna på skit. Underbart.

Jag älskade To the Moon som ni kanske förstått. Efter att dessutom rätt så nyligen spelat Beyond: Two Souls så slås man över hur bra en story kan vara utan att ha en stor budget. Jag skulle vilja säga att Beyond, och spelindustrin i stort, har mycket att lära av To the Moon.

Spelet är även lämpligt för låga åldrar. Däremot så går det mesta över huvudet på de yngre åldrarna. Spelet kan antagligen intressera tonåringar, men många väljer dock att inte spela det ifall man inte har ett direkt intresse av att följa just en interaktiv historia. Mina barn, varav den äldsta är 12, skulle inte gilla detta spelet. Däremot är det inget spel som man behöver sitta på nätterna och spela. Spela det framför barnen och diskutera de olika infallsvinklarna ifall intresset finns. Det är nämligen viktiga saker som tas upp och med en förälder som förklarar och hjälper dem att förstå så kan man snart se det berömda ljuset som glimmar till i ett barns ögon när de förstår något.

Nu återgår jag dock till Skyrim och min magiker Rwi. Återkommer när jag är klar där med.

Avklarade spel:

  • Assassins Creed II
  • To the Moon
Annonser

Om Robert Arveteg

Har skrivit om spel i bloggosfären sedan 2009. Först genom egna småprojekt för att sedan ansluta sig till bloggsajten Spelografi. Efter det har det varit en fantastisk resa på populära sajter som svampriket.se och nu senast som redaktör på eurogamer.se . Skriver numera om exakt det han själv vill, och inget annat.
Det här inlägget postades i Backlog 2014, Recension och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s