Spelminnet Special: Pokémon del 2

Pokemon Special

Då var det dags att fortsätta att skriva på en av mina bästa spelminnen. Pokémon är som sagt en stor de av mitt spelhjärta idag, och har varit det under en majoritet av mitt liv. Det har bestått av tv-serier, tv-spel och spelkort. I den andra delen har jag valt att belysa hur jag känner kring Pokémon Trading Card Game (TCG).

Samlandet av korten började ganska så snabbt efter att tv-serien fått fart. Det var dock inte TCG som jag började med, utan till en början fanns det samlarkort som inte var mer än samlarkort, samt att de hade tv-seriens quiz ”Who´s that Pokémon” på baksidan av korten. Dessa korten var mycket billigare än spelkorten, vilket var en av de naturliga anledningarna till att spelkorten strax därpå blev mer eftertraktade. Ju dyrare någonting var, desto mer ville man ha dem. Spelkorten användes dock inte som just spelkort, utan följde samma princip av samlande på skolgården där de mest populära bestämde vilka kort som var mer ovanliga och bättre än de andra. Strunt samma att man lätt kunde se detta på korten redan. Det ä djungelns lag på skolgården.

Jag har fortfarande en nostalgisk känsla när jag ser dessa paketen och minns än en gång hur jag fick en Zapdos i mitt allra första paket.

Jag har fortfarande en nostalgisk känsla när jag ser dessa paketen och minns än en gång hur jag fick en Zapdos i mitt allra första paket. Jag hoppade av lycka. Zapdos finns nu i ett av mina barns ägo och är välmående. 😛

Jag var en av de här experterna konstigt nog. Jag var inte speciellt populär på skolan, men att jag hängde med en av de populäraste killarna på skolan gjorde att man inte kunde avfärda mig heller. Mitt intresse för Pokémon och engagemang gjorde även sin del. Det som däremot gjorde att jag var en av de mest trovärdiga var att jag var en av få som faktiskt kunde spelreglerna och hade även spelat en del matcher. Detta gjorde mig näst intill helig. Nästan som en ”keeper of the book” som satt inne på all viktig kunskap om Pokémon och den man gick till om man hade dispyter kring ett byte eller ifall man mot förmodan spelade en match mot varandra. Den kunskapen hade jag så klart inte alltid och jag kan slå mig för pannan flera gånger om idag när jag tänker tillbaka på de korkade sakerna jag sade mig veta.

Spela gjorde jag med. I mitt huvud var jag en Pokémonmästare. Vissa helger satte jag på mig en väska, fyllde den med flera kortlekar och gick ut och utmanade random barn på dueller. Vi satt i trappuppgångar, ute vid bänkar eller hemma hos varandra. Ofta hade vi publik också. Mest roligt hade jag med min vän Simon. Det var hårda strider ända in i det sista och vi vann ungefär lika många gånger var. Han var den enda som bjöd på riktigt motstånd. Sedan stal han i och för sig kort av mig när han trodde att jag inte såg, vilket till slut gjorde att jag snodde en hög när han inte såg och tog sedan avstånd från honom.

Sedan dog spelandet bara. Kanske på grund av att ingen av mina vänner spelade. Kanske för att det ansågs töntigt. Kanske en kombination av de båda. När jag sedan flyttade till Jämjö utanför Karlskrona så mötte jag dock två härliga killar vid namn Andreas och Rasmus som redan första dagen frågade om jag hade pokémonkort. Jag sa nej, fast jag hade det. Kanske för att jag inte ville verka töntig då vi gick i 6:an då. Jag ångrade mig redan dagen efter och har sedan dess fortsatt spela Pokémon TCG. De erbjöd hårda strider, utan att sno mina kort.

Nu senast ärvde dock mina barn alla mina kort och den äldsta har blivit en frekvent spelare som gärna vill spela med mig. Han har flera kortlekar och anser sig vara expert på spelet. Han frågar alla om de vill spela, inklusive mig. Ibland gör vi det, och då sitter jag där igen i mitt sinne i trappuppgången med ryggsäcken på och viskar tyst för mig själv: ”Pikachu, I choose you”.

Läs även:

Annonser

Om Robert Arveteg

Har skrivit om spel i bloggosfären sedan 2009. Först genom egna småprojekt för att sedan ansluta sig till bloggsajten Spelografi. Efter det har det varit en fantastisk resa på populära sajter som svampriket.se och nu senast som redaktör på eurogamer.se . Skriver numera om exakt det han själv vill, och inget annat.
Det här inlägget postades i Spelminnet och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s