Den missbrukande föräldern

Så här inför jul tänkte jag att fler ska få läsa denna text som först publicerades på Svampriket.

Som förälder inbjuder man till kritik bara man går utanför ytterdörren med sina barn.  Barn som springer runt i matbutikernas gångar gör att föräldrarna får onda ögat från andra shoppare.  Och om man ryter till i ett försök att få barnen att gå lugnt i butiken så anses man vara en barnmisshandlare.  Vad man än gör kan man räkna med kritik från välmenande förståsigpåare och inte ens främlingar har några skrupler mot att säga ett par väl valda ord angående ens misslyckade barnuppfostran.

Man kan ju helt enkelt inte vara en bra förälder om man är en gamer. Det intresset är ju till för barnen, inte oss vuxna! Om man som förälder dessutom råkar ha ett sådant tvivelaktigt intresse som spel och spelande så höjs ögonbrynen genast hos ickeinitierade.

Att vara en barnlös vuxen gamer brukar såklart också rynkas på pannan åt och spel och spelande brukar oftast grävas upp som intressen hos mördare eller psykopater för att ännu mer förminska anseendet hos gamers. Eller det ack så populära jämställandet av gamers med dobblare (såna som spelar för pengar typ på hästar eller onlinepoker). Det intressanta med den här synen är att de föräldrar som har traditionella intressen som golf eller heminredning och spenderar hela dagarna på golfbanan eller i inredningsbutiker nästan aldrig ifrågasätts.Och jag frågar mig varför. Är man mer mogen om man spenderar hela söndagen ute på golfbanan för att bättra på sitt handikapp eller om man sträckläser inredningstidningar för att sedan ge sig ut för att hitta det perfekta vitrinskåpet?

Jag är en spelande förälder. Jag spenderar mycket tid i fantastiska världar och har fått mycket kritik för mitt intresse av sådana som aldrig har spelat, men även av andra gamers på grund av den intensitet jag ibland spelar i. Men! Till skillnad från många ickespelande föräldrar så VET jag vad spelen innehåller. Jag vet exempelvis att GTA inte är lämpligt för barn för att jag har själv spelat det. Dessutom är jag alltid hemma. Om barnen vill något, blir ledsna eller bråkar kan jag pausa spelet och finnas där för dem. Det är nog inte lika lätt att pausa en golfrunda eller en shoppingtur.

Att ickespelare har fördomar om oss gamers är synd. Men det är rent ut sagt psykiskt nedbrytande att ses som en sämre förälder för att man råkar dela ”fel” intresse med sitt/sina barn. För inte döms man på samma sätt om man delar sportintresse med sina barn?

Spelbranschen har kommit långt med att göra spelandet rumsrent i och med Wii och Kinect, men trots detta finns det fortfarande många som tycker att man inte är någon vidare förälder som spelar varje dag. Förhoppningsvis kommer detta förändras men det är fortfarande långt kvar innan spel och gamers är helt accepterade.

Annonser

Om Elin aka Xareena

Spel- och teknikgalen fyrabarnsmamma som flummpluggar på universitet samtidigt som hon är hemmamamma åt minsta barnet. Äger alla konsoler denna generation och x antal från de tidigare generationerna. Har en förkärlek för Sonys konsoler och älskar troféer.
Det här inlägget postades i Krönika och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s