Uppföljaren av en uppföljare

Final fantasy 13 var till en början en fröjd för ögat. Det var till och med en fröjd för mig att till en början ta mig an spelet och den vackra fasaden, underbara melodierna och snabba tempot gjorde snabbt att jag blev förälskad. Förälskelsen tog ganska så snart hårt och abrupt slut. Snabbt märkte jag att den vackra fasaden bara var en fasad. Under ytan så var det ett spel som jag snabbt tröttnade på med uttjatade diskussioner och utdraget berättande med karaktärer som kändes både träiga och overkliga. Ändå ville jag hela tiden älska spelet, men tröttnade snabbt hela tiden.

När Final fantasy 13-2 utannonserades så blev jag dock alldeles till mig och fnittrade än en gång som en liten skolflicka, för även om Final fantasy XIII inte var ett drömspel så visade det att man ändå hade potential för att kunna göra ett mycket bättre spel och lära sig av sina misstag inför en eventuell uppföljare. Jag vet att jag egentligen inte borde ha varit så uppspelt som jag var, men innerst inne så hoppas man alltid på att just det här ska bli ens drömspel.

Final Fantasy 13-2 tar vid där Final Fantasy 13 slutar, fast nu spelar du istället som Lightnings syster Serah. Hur det är möjligt får vi reda på snabbt i början, eller så kanske du helt enkelt får de svaren du söker när du spelar ut föregångaren. Hur som helst så är Lightning försvunnen, och Serah verkar vara den enda tillsammans med ett fåtal andra som faktiskt verkar leta efter henne. Vi som spelar spelet får redan i spelets inledning spela som Lightning, och får på så sätt reda på var hon befinner sig, men det är upp till oss som spelare att pussla ihop historien allt eftersom. Spelet har nämligen sin grund i tidsresande, där Serah och hennes medhjälpare Noel reser runt i tiden för att lösa paradoxer och ta reda på vad som verkligen hänt.

Redan vid de två huvudpersonerna så tycker jag att man lyckats mycket bättre än i föregångaren. Noel känns som en mycket stadigare personlighet som grubblar över riktiga problem. Han är en karaktär som bär såren av en förstörd värld inom sig, och visar det under ett flertal gånger genom historiens gång. Härdad av det tuffa klimatet från hans tidsålder så beter han sig mer erfaret än de flesta för sin ringa ålder på 18 år.

Även Serah känns som ett upplyft. Från att ha verkat vara den där svaga kvinnliga karaktären som alltid ska gråta i sin mans armar, så har hon nu blivit mer självständig och en mer jordnära karaktär. Jag finner ofta att jag ler åt hur hon och Noel skapar ett vänskapsband bestående av blod, svett och tårar. Kanske önskar man själv sig sådana vänner.

Gamla vänner möter man även på under spelets gång. Från att ha varit hopplöst ointressanta så finner jag nu att de flesta karaktärer som man möter i föregångaren nu har mognat till sig lite, och under historiens gång så möter vi på många karaktärer. Lite därför så blir resan en nostalgitripp för oss som spelat föregångaren, men även en värdig start för de som inte har gjort det.

Nytt från föregångaren är också att man nu istället för en tredje karaktär har med sig monster som medhjälpare. I sann pokémon-anda så kan man samla på sig olika monster som med sina olika färdigheter skapar ett djup på slagfältet som gör att man ibland kan sitta och bara lägga upp strategier och laguppställningar. I slutänden så blir det dock ganska så uppenbart vilka monster som passar bäst att ha med i sitt lag, och i slutet av spelet så försvinner istället den här glädjen. Inte för att spelet är tråkigt i sig, men det hade varit roligt med en större balans mellan valen av monster.

Rent speltekniskt så uppskattar jag verkligen spelets fart. Allt går fortfarande på räls, och striderna går så fort att man för det mesta inte hinner tröttna på dem. Som omväxling så har de även sänkt svårighetsgraden rejält från till skillnad från föregångaren, och då körde jag ändå på normal trots att valmöjligheten easy fanns. För mig som var riktigt usel på strategierna i det här lite snabbare tempot så var det ganska så välkomnande, men personer som vill ha en utmaning i den här typen av spel kommer inte att finna den i huvudstoryn. Istället så får man efter spelets slut ta sig an de lite större sidouppdragen som består av helvetiskt svåra bossar.

Något annat som jag verkligen gillade med spelet var musiken. i vanliga fall så tycker jag det är jobbigt med sång i bakgrunden, men tempot och lugnet i musiken gjorde att man kom in i spelet på ett sätt att man tyckte det var en glädje att gå runt i de varierande miljöerna. Musiken byttes dock snabbt till ett högre tempo vid strider, och jag blev positivt överraskad av att det fanns fler än en musikslinga för striderna.

Slutsats

+ Snabba strider, härligt tempo genom hela spelet och en bra berättad historia med intressanta karaktärer. Spelet är en klar förbättring jämfört med sin föregångare, men är inte riktigt uppe och nafsar på de största titlarna i serien. Dock en riktigt skön upplevelse som kan njutas av utan att ha spelat igenom Final Fantasy 13. Plus också för att det är lite större frihet i det här spelet.

Spelet innehåller tyvärr något av det mest irriterande i spelväg, nämligen att man ska hitta saker som är utspridda genom olika världar som krävs för att komma vidare i spelet. Problemet är att man inte får några ledtrådar alls kring var dessa ”artifakter” är utspridda, vilket betyder totalt irrande utan att hitta någonting. Mer förväntar jag mig från en speljätte som Square Enix.

Barnvänlighet

Final Fantasy spelen har enligt min mening alltid varit inriktade för att tillfredsställa ungdomspubliken. Man har mycket problematik med i historierna som kan avskräcka de yngre spelarna, men även det snabba tempot gör att du måste ha ett bra engelskt ordförråd, samt att du måste kunna läsa hyfsat snabbt.

Spelet innehåller även våld, men detta förmildras genom bristen på blod. Däremot så kan jag säga att spelet antagligen inte kommer att gå hem hos dina mindre barn. Satsa istället på ungdomar om du har det i hemmet. Eller varför inte spela igenom det själv?

Annonser

Om Robert Arveteg

Har skrivit om spel i bloggosfären sedan 2009. Först genom egna småprojekt för att sedan ansluta sig till bloggsajten Spelografi. Efter det har det varit en fantastisk resa på populära sajter som svampriket.se och nu senast som redaktör på eurogamer.se . Skriver numera om exakt det han själv vill, och inget annat.
Det här inlägget postades i Recension och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s