Spelen en färskvara?

Nya tider, och nya sätt att köpa spel på. Ja, så ser det ut. För även om spelen på den digitala marknaden är förbaskat högt prissatta så är det ändå en form som är på uppgång, då tack vare bl.a Steam och andra distributörer som vet hur man ska marknadsföra och behandla sina kunder. Den här formen av distribution har även en annan positiv aspekt, men vi återkommer till den.

I och med att jag och Xareena har en begränsad ekonomi så har vi nu istället fått börja tänka på hur och vad vi lägger våra pengar på. Vi kanske inte bör köpa ett spel precis på releasen eftersom det ofta är rätt så dyrt att köpa spel. Vi får kanske istället vänta på att införskaffa det i reabacken eller helt enkelt snällt vänta på en prissänkning, som idag inte alltför ofta sker inom ett par månader.

Ett problem är istället de spelen som inte längre säljs, för när en återförsäljare börjar märka att spelet inte längre ger någon större vinst så slutar de köpa in produkten. Det är egentligen en ganska så simpel matematik som de flesta företag kör med, annars skulle inte deras lager räcka till.

Däremot så försvinner spelen helt ibland. Jag ville till exempel införskaffa mig Nier efter att explewd hade rekommenderat det, men spelet är idag omöjligt att få tag på till ett bra pris. Man överger sina spel snabbt, och snabbt så ska hålet täckas igen med ett nytt spel.

Ett företag som är extremt i detta fall är EA. Här stänger man ned servrar på spel som bara är något enstaka år gammalt, eller ibland ännu snabbare om man inte anser att det är tillräckligt många som spelar spelen. Skit samma om en spelare har köpt spelet i hopp om att kunna använda onlinefunktionen och bemöts sedan med en fis i ansiktet i form av ett meddelande som berättar att den här funktionen av spelet har vi tagit bort. Skit samma om det står på baksidan att funktionen finns när man köper det.

Idag har vi ett samhälle där verkligen allt ska massproduceras, och hur lätt är det egentligen för den oinsatta att veta att servrarna har lagt ned i ett spel? Hur kul är det egentligen att köpa ett spel och upptäcka att stora delar av spelet inte fungerar? Visst är många återförsäljare förstående i frågan och erbjuder ofta att köpa tillbaka spelet. Men de har ingen skyldighet till det, egentligen. Frågan är ju då hur länge våra spel kommer att hålla. Har vi råd att ha en skämshög bakom oss att beta igenom? Kommer jag verkligen att kunna spela spelen fullt ut när jag väl känner att jag har lusten och orken? Kommer jag ens att kunna använda min konsol och vara uppkopplad till den efter att nästa konsolgeneration har gjort dagens generation utdöd?

Det är här jag återkopplar till det jag skrev överst, nämligen digital distribution i form av GOG med ett DRM-fritt alternativ. Vi kanske inte får möjligheten att spela online, och vi kommer även att få betala för spelet än en gång. Men däremot så kommer vi kunna spela våra gamla klassiker på vår nya dator eller nästa generations konsol. Detta är ingen optimal lösning inte, men det är det bästa vi har. Nu gäller det bara att man sänker priserna på spelen som vi redan har och hoppas att vi har tiden att spela dem när utvecklarna tänk att vi ska spela dem.

Annonser

Om Robert Arveteg

Har skrivit om spel i bloggosfären sedan 2009. Först genom egna småprojekt för att sedan ansluta sig till bloggsajten Spelografi. Efter det har det varit en fantastisk resa på populära sajter som svampriket.se och nu senast som redaktör på eurogamer.se . Skriver numera om exakt det han själv vill, och inget annat.
Det här inlägget postades i Krönika och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s