Tankar om otrohet och spelet Catherine

VARNING! Texten kan innehålla mindre spoilers på spelet Catherine.

Jag har nu spelar en del Catherine och kan säga att jag är allt annat än nöjd med min spelupplevelse. För utöver de brister som många verkar ha överseende med rent speltekniskt så är det just den moraliska biten i spelet som stör mig. Jag vet att just den här biten är gjord för att skapa frågeställningar, funderingar och andra moraliska dilemman för mig som spelare. Nej, mitt problem är istället att jag inte egentligen tycker de ens gör detta på rätt sätt.

I spelet spelar du som Vince, en trevlig kille som skall vara snäll och omtänksam och absolut inte skulle göra en fluga förnär. Vince försöker göra allt för att leva ett så problemfritt liv som möjligt, utan kontroverser eller större dilemman. Problemet är bara att han en kväll, när han sitter ensam på puben, träffar Catherine. Vince är egentligen inte intresserad av att ha en affär vid sidan av sin nuvarande flickvän Katherine och försöker nervöst dra sig undan. Problemet är bara att han helt plötsligt vaknar upp i sin säng, och naken bredvid honom ligger Catherine.

Ett av momenten som är intressant är pusslen. De behandlar även Vince undermedvetna från dagens händelser på ett intressant sätt. Dock blev det lite uttjatat för mig.

Problemet är dock inte historieberättandet i sig. Tidvis så finner jag historien i Catherine rätt så bindande och innehåller många intressanta frågeställningar och utsätter dig för intressanta val som man lovar skall spela roll i spelets slut. Problematiken ligger hela tiden i att Vince absolut inte gör som jag vill. Trots valen som man kan göra i spelet så tänker Vince ofta exakt tvärt emot vad jag gjort för tidigare val. Under spelets gång så får jag en känsla av att spelet inte bryr sig ett skit vad jag tycker, utan man vill försöka visa på att alla kan göra det här misstaget att hamna i säng med någon annan än den man är tillsammans med. När det dessutom kommer frågor kring ifall jag någonsin blivit så upphetsad så jag blött näsblod så höjer jag misstroget på ögonbrynen.

Det är just det vad Vince kallar incidenten också, ett misstag. Gång på gång urskuldar han sig med att han inte hade någon kontroll över vad som hänt. Han kunde inte rå för det. Catherine var så oerhört förförisk och vacker. Hur kunde han stått emot? På något sätt så sänder detta helt fel budskap till i alla fall mig. Här har vi en kvinna som på något sätt förför en av det manliga könet, och han är förstås oförmögen att motstå. Jag har hört den här typen av tankesätt innan, nämligen av muslimska ”extremister”. Här är det kvinnan som måste skyla sig för att männen inte skall frestas. Vad hände med att män kan tänka själva? Kan man verkligen skylla på att man var full? Nej! Varje person har eget ansvar över sin alkoholkonsumtion, och även ifall man är full så har man ändå ett visst ansvar. Det är alltså enligt min mening ingen bortförklaring.

Frågan är dock ifall jag har alldeles för svårt att inse sanningen. Är det verkligen så att människor fungerar på det här sättet? Tydligen. Aftonbladet hade nyligen en undersökning där de frågade sina läsare ifall de varit otrogna någon gång. Närmare en tredjedel svarade ja, både för män och kvinnor. Tydligen så är även många medvetna om att de är otrogna, och jag vet även att det finns de som försöker vara otrogna på grund av att de vill ha spänning i vardagen. Frågan är varför man gör detta på bekostnad av en annan människa. För när man är otrogen så är man inte ensam om att drabbas, utan det finns en baksida också. Din partner som antagligen kommer att såras oerhört mycket av din affär. Varför skulle man göra detta mot en annan människa? Är det för att man inte längre älskar den andra människan som man älskar den nya? Det jag inte förstår är hur man ändå kan göra detta mot en människa som man har älskat. Är inte den här personen värd att prata med för att förklara situationen? Måste man gå bakom ryggen.

Jag vet att många människor känner ångest över att de varit otrogna, men jag känner ingen sympati för de här människorna. Antagligen så vill inte heller många av dem ha någon heller. Det spelet försöker göra är inte heller att få oss att tycka synd om Vincent, utan att se dilemmat i hans situation. Jag ser den inte. Det jag istället ser är ett spel som försöker nå dit, men som inte riktigt når fram. Det jag ser är istället att man skapat ett spel där många som har de här tankarna eller varit otrogna kan känna igen sig. Visst finns det nog många som gillar spelet i alla fall, men för mig så glömmer de att visa oss andra som inte gör som Vincent. Är vi en utdöende art? De som säger att detta skulle kunna hända mig försöker bara berättiga sina handlingar i hopp om att må bättre själva. Vissa av oss skulle helt enkelt aldrig kunna vara otrogna. Punkt.

Annonser

Om Robert Arveteg

Har skrivit om spel i bloggosfären sedan 2009. Först genom egna småprojekt för att sedan ansluta sig till bloggsajten Spelografi. Efter det har det varit en fantastisk resa på populära sajter som svampriket.se och nu senast som redaktör på eurogamer.se . Skriver numera om exakt det han själv vill, och inget annat.
Det här inlägget postades i Krönika och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s