Häxblandningen Darksiders

2010 så var det många bloggare som utsåg just det här spelet till årets överraskning. Jag själv vågade aldrig att inkassera spelet då jag egentligen aldrig har gillat spel i stil med God of War eller Devil May Cry. Jag kan däremot se storheten i de här spelen och det höga speltempot brukar kunna hålla mig road på hög nivå i alla fall första gången jag startar den här typen av spel. Sedan händer det något. Av någon anledning så slutar jag att vilja spela spelen, trots att jag kanske tyckte de var roliga. Hela tiden så vill min hjärna spela andra titlar, och då även gamla titlar som jag redan röjt igenom. Trots det här ”handikappet” så tog jag tummen ur munnen och lånade spelet från vårt stadsbibliotek för att se vad jag missat. Jag lyckades spela färdigt spelet till min stora förvåning.

Darksiders är inte blyga för att använda sig av en story som man redan vet har fungerat, nämligen kriget mellan det onda och det goda, himmelen och helvetet. Någonstans där mitt emellan så finns det även ett tredje rike, nämligen människornas rike. Spelet börjar med fred. Ett kontrakt har skrivits under av himmelen och helvetet där båda sidorna är bundna till att bevara freden mellan varandra och människornas rike. För att se till att detta kontraktet följs så har man en oberoende fraktion vid namn ”the Council”. För att behålla freden så har de även hjälp av de klassiska Apokalypsens fyra ryttare från Bibelns uppenbarelsebok, nämligen Pesten (Qonquest), Krig (War), Svält (Famine) och Döden (Death). När spelet börjar så axlar du dig rollen som War, och världen är nu allt annat än fredlig. Problemet är bara att du är den enda av de fyra ryttarna som kommit till undsättning, så nu är det bara upp till War och dig att lösa det hela.

Som spelupplevelse så kan jag säga att Darksiders är helt okej. Attacker, rörelser och andra tekniker gör det de ska, men det finns inget egentligt nytänkande. Dock duger det här alldeles utmärkt för mig. Ibland behövs det inte nytänkande kontroller, ibland är det helt perfekt att bara göra en enkel kontroll utan konstigheter som gör att spelet flyter på.

Och det är just det hela spelet återspeglar. Darksiders lånar hej vilt pussel, story, och även den speltekniska biten från alla framstående spelserier i samma genre likt en häxblandning. Men de gör det bra och eftersmaken är inte alls så bitter som man skulle kunna tro. För även som Darksiders bitvis saknar en egen själ och ibland drabbas av identitetskris så gör de fusionen mellan olika spelmoment riktigt bra. Spelet är riktigt under hållande och bjuder på fart och action som toppar många spel som försökt gå sin egen väg. Darksiders visar helt klart att man inte behöver göra något eget för att göra det bra.

Spelet blir dock bitvis repetitivt och det känns gång på gång som om jag gjort liknande etapper tidigare. Striderna blir enformiga, trots den stora variationen av attacker och vapen. För är det någonting jag hatar så är det när man tar en gammal fiende och byter färg på den för att därefter göra den svårare. Irritationen blev lite väl hög när det senare i spelet visade sig att jag skulle spela om stora etapper av spelet. På twitter sa jag något i stil med: ”Det finns spel som gör bra backtracking och sedan så finns det Darksiders”.

Dessutom så kan svårighetsgraden kännas lite väl låg för de mer etablerade spelarna. Jag själv är oerhört kass på den här typen av spel, men jag slaktade alla bossarna utan att dö en enda gång när jag körde på normal (av easy, normal, hard). Den enda gången jag kunde dö var när jag stressade mig igenom horder var fiender för att komma till nästa del i spelets story.

Även om bosstriderna kunde vara rätt så enkla så var bossarna snygga och välgjorda.

Däremot så är spelet helt klart värt att inkassera. Idag kan man hitta spelet för runt en hundring, vilket det helt klart är värt. Jag själv fullkomligt älskar stora feta svärd och blodiga avrättningar, och det finns det gott om i Darksiders.

Passar spelet för barnögon?

Spelet har en åldersgräns på 18 år, vilket delvis är förståeligt med tanke på hur våldsamt och blodigt spelet är. Det finns även monster och andra hemskheter med i spelet, vilket kan göra att de mer känsliga barnen får mardrömmar. Jag själv tyckte att mina äldsta barn (8 och 9 år) kunde vara med att titta på spelet i alla fall. Just på grund av att spelet är så overkligt och att inga människor egentligen är med i spelet så kände jag att de skulle förstå att allt bara var fantasi. Däremot så lät jag dem aldrig spela spelet då man mer blir involverad i spelet på ett annat sätt när man spelar dem. Allt är som sagt upp till varje förälder att dra egna slutsatser kring ifall ens barn kan se eller spela spelet. Ni känner ju som sagt era barn bäst.

Annonser

Om Robert Arveteg

Har skrivit om spel i bloggosfären sedan 2009. Först genom egna småprojekt för att sedan ansluta sig till bloggsajten Spelografi. Efter det har det varit en fantastisk resa på populära sajter som svampriket.se och nu senast som redaktör på eurogamer.se . Skriver numera om exakt det han själv vill, och inget annat.
Det här inlägget postades i Recension och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s