Alice: Madness Returns

Jag har nu klarat ut Alice: Madness returns på PS3:an. Tänkte att jag skulle skriva lite smått om mina tankar om spelet, och tänker redan innan säga att det kan vara med spoilers även om jag, som alltid, försöker undvika sådant.

Vi hittade PS3-versionen på Zavvi.com för en liten peng så vi tyckte att vi vore dumma om vi inte slog till, speciellt med tanke på att spelet bara kom ut förra året. Så beställde gjorde vi och hem kom spelet. Jag började med att köra American McGee’s Alice, då det så behändigt följde med spelet som ett dlc (inga problem att ladda ner det från PSN trots att spelet var från UK). Vad jag först vill beröra är just American McGee’s Alice, föregångaren till Alice Madness Returns som vad jag vet bara kom till PC och även då som DLC när man köpte Madness Returns.

American McGee’s Alice

Spelet handlar om Alice Liddell, en föräldralös flicka, vars föräldrar omkom i en brand och på grund av detta trauma så hamnade Alice på Rutledge Mentalsjukhus och det är där hon är när spelet börjar. Den vita kaninen ber om hennes hjälp än en gång och hon färdas till Underlandet genom kaninhålet. Där möter hon de vanliga rollfigurerna; The Cheshire Cat, Mad Hatter, Queen of Hearts o.s.v. Jag vet inte om spelet har gjorts om något när det anpassades för konsol, men det ser helt ok ut för ett spel som har 12 år på nacken, i alla fall enligt mig. Berättelsen är såklart central för spelet och hade det inte varit för att jag ville uppleva den så hade jag nog slutat spela snabbare än kvickt eftersom spelet är så fruktansvärt jobbigt.

Man kan spara närsomhelst i spelet, men de enda checkpoints som spelet tillhandahåller är de i början av varje kapitel. Så glömmer man att spara får man spela om allt som hänt i kapitlet. Det är irriterande om man glömt att spara och man blir dödad av en fiende, och lika irriterande när man dör av fall från höga höjder, eller när man hamnar i lava och dylikt. Det är väldigt irriterande om man tänker att man ska vänta med att spara tills man hoppat från sten till sten och sen dör precis innan man hoppat klart. Eftersom det är ett gammalt spel så är kontrollen riktigt usel. Det har de inte gjort något åt eller åtminstone inte gjort det bra. Alice hoppar gärna för långt, eller för kort och det händer ofta att man då är tvungen att köra om allt.

När det gäller spelets fiender så är det ibland väldigt svårt att veta hur man ska bekämpa dem och det är riktigt svårt att sikta in sig på fiender. Detta tillsammans med de dåliga kontrollerna gör att man dör. Ofta. Vissa bossar behöver bekämpas med specifika vapen, men ingen ledtråd ges till vad man ska göra. Jag använde mig av en guide nästan igenom hela spelet efter att jag spenderade 2 timmar med att försöka hitta vart det var jag skulle och trots guiden så var spelet fortfarande sjukligt svårt. Ni som vet vem jag är vet att jag inte gillar svårt. Jag kör oftast på easy för jag vill uppleva spelet inte plågas av det. Tyvärr så är det det som American McGee’s Alice gör. Plågar. Jag rekommenderar folk som vill veta historien bakom Alice Madness Returns att spela American McGee’s Alice, men bered er på ett plågsamt dåligt spel. Jag vet inte hur spelet var när det kom ut, för jag spelade det inte. Men, det håller inte idag. Inte alls!

Alice: Madness Returns

Spelet handlar precis som föregångaren om Alice Liddell, men det utspelar sig ett år efter händelserna i ettan. Man startar spelet i London och beger sig ut i staden för att hämta sin medicin. När man är ute så ser man en vit katt som man följer efter och efter vissa ”cut scenes” så är man än en gång tillbaka i Underlandet. Denna gång är det inte Hjärter Dam som förstör underlandet och Alice psyke, utan ett dundrande tåg och ens uppgift är att ta reda på vem det är som kör tåget. Precis som i föregångaren så får man tips av den smilande katten (The Cheshire Cat). Man får nya vapen allteftersom man kommer vidare i spelet och mycket tid spenderas i miniatyrformat (shrink vision), för att kunna se ledtrådar, och hitta gömda samlarföremål (förlorade minnen, gristrynen och flaskor).

Mina intryck av spelet är bara bra. Det är en varierad mängd fiender och Underlandet,  Alice och alla karaktärer är väldigt välgjorda. Jag älskade den grafiska stilen och hur banorna var uppbyggda och det var en fröjd att spela, speciellt om man som jag plågade sig igenom föregångaren först. Spelet är uppdelat i kapitel precis som föegångaren, men emellan dem så är man tillbaka i verkligheten vilket egentligen är ganska så korta gå från A till B banor, men de hjälper en att lära känna den riktiga Alice.

Jag har egentligen inte mycket mer att tillägga om spelet, så vill man ha en riktig recension bör man nog leta någon annanstans, men det jag kan säga är att jag verkligen rekommenderar spelet. Det är precis lagom stort och det är variation både på miljöer och på banor och speciellt roliga var de små minispel som de flesta kapitel innehöll.

Annonser

Om Elin aka Xareena

Spel- och teknikgalen fyrabarnsmamma som flummpluggar på universitet samtidigt som hon är hemmamamma åt minsta barnet. Äger alla konsoler denna generation och x antal från de tidigare generationerna. Har en förkärlek för Sonys konsoler och älskar troféer.
Det här inlägget postades i Recension, Spel och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Alice: Madness Returns

  1. Kul att du gillade det. Jag älskade det, även om jag kan tycka att det var lite för långt. Det hade också väldigt elaka checkpoints, vilket blev smärtsamt tydligt om man spelade på allra högsta svårighetsgraden (som jag, genom första halvan av spelet, innan jag tröttnade och bytte ned till Normal). Men det hade också ett förvånansvärt djup, vilket överraskade mig. Jag kan inte minnas att det första spelet hade det (även om jag var 12 eller 13 när jag först spelade det, och mycket väl kan ha missat ett sådant djup om det fanns). Efter att ha klarat spelet satt jag och försökte analysera det för en text på min blogg, och ju mer jag grävde och ju mer jag försökte tolka dess olika element, desto mer saker hittade jag. Ett helt igenom fascinerande spel. 🙂

  2. amanda skriver:

    min pappa tror inte att det är ett lämpligt spel för mig (tänker köpa till xbox360) för att den är från 18år och jag är 14år. men jag är inte känslig jag ser bara skräck filmer och sånt:) tror du att jag klarar av att spela spelet?? jag tänkte du har ju spelat det och måste ju veta om det är grymt hemskt läskigt:D själv tror jag att det skulle vara ett as roligt spel:D

    • Xareena skriver:

      Hej Amanda!
      Det är inte ett särskilt läskigt spel överhuvudtaget. Så jag tror inte att det är någon fara. Om man jämför det med film så hade det nog haft 11-årsgräns, möjligen 15-årsgräns. Men skräckfilmer är bra mycket läskigare än det här spelet så klarar du av att titta på det så klarar du definitivt av det här spelet. 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s