Inte som alla andra

Nu var det evigheter sedan jag bloggade sist, och jag skäms lite över det. Men, ni har ju i alla fall haft Roberts tankar, uppdateringar och funderingar att läsa så jag hoppas att ni inte är allt för besvikna. 😉

Under den tid som gått har jag spelat en massa, mest Skyrim, men klarade även ut Arkham City när det släpptes. Nu på sista tiden så har jag spelat Saints Row the Third och jag älskar det. Jag har alltid varit en GTA-fangirl och älskar spelen, men sedan jag upptäckte Saints Row-serien, främst genom Christians blogginlägg på Spelografi.se (tyvärr är sajten under renovering, men kolla gärna in när de är klara) så är jag såld. Saints Row är den spel-serie som GTA borde ha varit. En sandlådevärld som inte tar sig självt på allvar  för en sekund. Det faktum att man kan byta kön och utseende på sin karaktär hur många gånger som helst tycker jag som snabbt tröttnar på mina karaktärer är suveränt.

De som tycker att spelet är sexistiskt får väl tycka det. Jag som kvinna älskar det (men sen är jag ju inte som alla andra så det säger ju ingenting ) och jag gillar att jag kan välja exakt hur min karaktär ska se ut och hur hon ska låta. Spelade för övrigt ett tag som riktigt välhängd muskelknutte (för jämställdhetens skull, eller jag menar troféns skull) och ingen i spelet reagerar på att jag nu helt plötsligt blivit en kille. Awesome!

Jag är fortfarande inte klar med Skyrim, men efter 200 timmar tyckte jag att Robert kunde få spela det lite, att jag behövde en paus från mitt eviga questande hade inget med saken att göra. ;P

Tillbaka till min ursprungliga anledning till detta blogginlägg. Rubriken lyder ju inte som alla andra och det stämmer nog ganska så bra in på mig. Jag fick som ni kanske vet en djup depression i våras och har sedan dess haft kontakt med psykiatrin. Under hela mitt liv har jag känt mig annorlunda, men jag har aldrig haft kontakt med psykiatrin (något jag ångrar idag) så det har aldrig kommit fram hur jag skiljer mig från andra. Igår var jag hos psykiatrikern och fick äntligen reda på vad mina formulär(tester) visade på och det fick jag nästan tvinga ur psykiatrikern. Jag har i alla fall med största sannolikhet ADHD och Aspergers syndrom fast hon sa autismspekrumstörning, men det är pga att de ska avveckla diagnosen Aspergers (google=<3).

Att man kan bli så glad av att få reda på att man är annorlunda är egentligen rätt mysko, men har man som jag alltid behövt förklara sina tankar och sitt beteende så är det rätt skönt att kunna hänvisa till det funktionshinder jag faktiskt har. På ytan verkar jag ju kunna hantera livet, men det ser bara ut som det. Jag håller ihop för barnen, för de är det viktigaste i mitt liv och är väl en anledning till att jag trots allt orkar någonting.

Hur som haver, så sa psykiatrikern att hon inte kunde (ville?) sätta en diagnos utan hon ska skicka en remiss till NP-teamet som när de får tid ska göra en djupare utredning av mig. Min samtalsterapeut sa idag att hon trodde att psykiatrikern kan sätta diagnos och att det är löjligt att jag ska behöva genomgå en utredning för att sedan slussas tillbaka till henne, när det redan syns att jag har de svårigheterna i mitt liv och man redan nu skulle kunna arbeta med det.

I alla fall var det bara detta jag ville dela med mig av, och jag hoppas att ni inte blir för förvirrade av mina röriga tankar. 🙂

Annonser

Om Elin aka Xareena

Spel- och teknikgalen fyrabarnsmamma som flummpluggar på universitet samtidigt som hon är hemmamamma åt minsta barnet. Äger alla konsoler denna generation och x antal från de tidigare generationerna. Har en förkärlek för Sonys konsoler och älskar troféer.
Det här inlägget postades i Personligt, vardag och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Inte som alla andra

  1. Ina skriver:

    För att få ordentlig hjälp krävs en riktig utredning :/ Trots att man ser svårigheterna och ”drag” av olika neuropsykiatriska funktionshinder. Din psykiatriker kan nog inte ställa en sådan djup diagnos utan komplett utredning, har svårt att se att den skulle vara giltig då.
    Men att man inte arbetar med dina svårigheter ändå är lite konstigt… jag menar, man kan ju definitivt få hjälp med sina svårigheter även utan diagnos. Det är bara medicindelen och mer specialgrejer som kräver diagnos.

    Sambon och jag fick saker som http://www.westerstrand.se/tid/produkter/timstock.htm och http://aspbladet.wordpress.com/2009/12/16/sigvart-dygnstavla/ ett bra tag innan jag fick min diagos (Aspergers och ADHD, f.ö…). Får du ingen hjälp med dina svårigheter alls? Hoppas du får hjälp snart :/
    Kram!

    • Xareena skriver:

      Min samtalsterapeut ska jobba med mina svårigheter med mig, det enda tråkiga med utredningen av NP-teamet är att det kommer ta väldigt lång tid innan jag kommer bli kallad. Minst ett år enligt Psykiatrikern. Men, du har nog rätt i att det krävs. Alla har ju olika svårigheter, även om man har samma ”stämpel”. Jag är bara otålig av mig. 🙂 Oavsett så är det skönt att ha en preliminär diagnos, om inte annat så för att kunna förklara för släkt och vänner varför jag är som jag är. 🙂

  2. Lania skriver:

    Elin! 😀 <3<3<3<3
    Vad härligt att höra från dig igen! Skönt att du har fått en sorts diagnos. Men jag måste bara säga att jag aldrig har upplevt dig som annorlunda. 😉
    Jag har varit in och ut genom psykiatrin sedan barnsben (PBU, numera BUP = <3), för att jag var/är en ängslig själ. Rädd för döden i tidig ålder, sömnsvårigheter osv, men detta hade sina förklaringar (dvs händelser i livet som formade mig). Har aldrig fått nån diagnos, har bara behövt att prata och få utlopp för alla tankar och orosmoln.
    Har inte fått på papper att jag har OCD, även om jag gått i behandling för det flera gånger, totalt 4-5 år. Det där med psyke och hur "normal" man är, ja – hur ska man mäta en sån sak? Egentligen undrar jag om alla dessa bokstavssjukdomar som man kan ha numera är till någon hjälp. Alltså själva diagnosen i sig. Jag är som jag är, du är som du är. Jag var mycket blyg, tillbakadragen och analytisk som liten, och vissa av de dragen har jag kvar om än ändå inte fullt ut. Nåja, jag är i alla fall glad att jag har fått hjälp när jag behövt, speciellt när jag var deprimerad tidigare i år. Jag hoppas att du också kommer få den hjälp du behöver så att du får må bättre och vara den du är. 🙂
    Stora kramar!!!! <3<3

    • Xareena skriver:

      Tack för de fina orden. ❤ Jag är rätt duktig på att dölja mina udda tendenser, har lärt mig den hårda vägen att man inte alltid kan vara den man är. 🙂 När det gäller diagnosers varande så tror jag det beror på hur man klarar av livet om man behöver en eller inte. Finns nog många med exakt samma problem som jag, men som klarar sig utmärkt i alla fall.
      Kanske jag hade klarat skolan om jag hade haft en diagnos och hjälp att överkomma mina svårigheter. 🙂
      Sen att försöka förändra mig som person det vill jag inte, även om jag ibland önskar att jag kunde fungera som alla andra. 🙂
      Kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s