Hatkärleken till Dragon Age

Den här krönikan innehåller SPOILERS och bör inte läsas av de som inte spelat ut Dragon Age: Origins (DLC och expansion inräknat) eller Dragon Age 2. Detta är för att jag inte vill förstöra den underbara upplevelse som väntar er. Så, spela ut spelen först och läs helst sedan. 😉

Dragon Age: Origins är långt. Ja, så långt att jag många gånger har tröttnat och börjat spela spel som kräver mindre tid och som inte har samma djup. Jag både hatar och älskar det här med Dragon Age: Origins, för samtidigt som jag alltid efterfrågar rpg:s med lång och tung story så är det sällan som jag håller mig kvar vid spelet genom hela genomspelningen.

Ta Deeproads till exempel. Hela miljöerna består av en enda stor sörja av brunt och grått och fiender som även de har samma färger. Deeproads är en fruktansvärt lång etapp i spelet, men den bjuder även på ett djup. Rakt igenom så bjuder deeproads på en välgenomtänkt lore som hör ihop med resten av Ferelden och hotet från Darkspawn. Den sista biten innehåller även en av de mest spännande bitarna i hela spelet där vi får följa hur en expedition gått snett när man försöker nå Caridins städ för att kunna göra Golems igen. Dvärgar har blivit korrupta och mystiska ting händer omkring en.

Djupet är en viktig del i Dragon Age. Karaktärerna är roliga att prata med och en av de platser som jag spenderat många timmar på i spelet är på kampingplatsen. Här får jag höra historier från Leliana om hennes tidigare liv som bard. Här knyts vänskapsbanden mellan mina kompanjoner och det är här som jag börjar gilla karaktärerna på riktigt. Till och med min Mabari har roliga möten med mig och andra medhjälpare. Utöver detta så knyts banden bara starkare när man hör hur ens medhjälpare integrerar med varandra medan man vandrar runt i de olika områdena.

Jag som spelat tvåan är väldigt glad över hur man tagit till vara på karaktärerna i expansionen och DLC-paketen. Redan i Awakenings så får man stifta bekantskap med Anders och styra över hur han blev en Grey Warden och hur han får sin katt. Alla små detaljer som sedan ska visa sig i tvåan får mig att fnittra av förtjusning.

Dessvärre så har vi spelmomenten. I både Origins och i tvåan så verkar det inte som om Bioware vet riktigt hur de skall lägga upp striderna. Stridssystemet förändrades i tvåan, men inte till det bättre. Snarare höll det samma standard. Det var helt enkelt två helt olika system som var bra på sina sätt. Personligen gillade jag att det var fart i tvåan då Origins kändes lite långsamt ibland, men samtidigt så saknade tvåan det djup som fanns i Origins.

Striderna lider även på andra sätt. Ibland verkar det som om Bioware är otroligt mycket bättre på att regissera dialoger än de är på stridsmomenten. Jag tänker först och främst på slutstriden mot Archdemon som verkar hålla på i evigheter. Armé på armé av Darkspawn anfaller och ingenting händer egentligen. Man får aldrig riktigt den där känslan av att det går framåt och det blev rätt tråkigt att slakta samma monster om och om igen när man vet att man kunde ha lagt in mer spännande moment i slutstriden. Ja, jag fullkomligt hatade slutstriden. Jag svor och irriterade mig genom hela sista delen, och när jag äntligen dödade min Archdemon (efter att Zevran och Wynne buggat fast otaliga gånger i väggar mm.) så kände jag mig inte triumferande, snarare besviken. Det blev ett slags antiklimax där hela striden kändes onödig. Varför vet jag inte.

Däremot så älskar jag hela Dragon Age-serien. Som helhet så är det få rollspel som slår dem på fingrarna och till och med loot-freaks som jag blev någorlunda nöjd när man i slutet fick allt fler rustningar och vapen att välja på. Det tråkiga är dock att det inte fanns fler valmöjligheter, men så är det alltid. Jag vill helt enkelt ha mer och jag blir aldrig nöjd. Fan, jag blev inte ens nöjd med variationen av stats på vapnen i Borderlands. Så jag säger att vi höjer våra glas till spelet som jag både hatar och älskar, och hoppas att trean kommer och att jag kommer att känna samma hatkärlek som jag gör med serien än så länge. 😉

Annonser

Om Robert Arveteg

Har skrivit om spel i bloggosfären sedan 2009. Först genom egna småprojekt för att sedan ansluta sig till bloggsajten Spelografi. Efter det har det varit en fantastisk resa på populära sajter som svampriket.se och nu senast som redaktör på eurogamer.se . Skriver numera om exakt det han själv vill, och inget annat.
Det här inlägget postades i Krönika och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Hatkärleken till Dragon Age

  1. Mattias skriver:

    Origins tyckte jag var ett riktigt bra och kul spel. Visst, en smula klumpig kontroll till konsol men det levererade ändå. Älskar verkligen storyn och världen de skapat. Nästan så mycket att jag hellre skulle läst det som en bok eller se det som film.

    Tvåan har jag inte kommit till än, då demot inte alls tilltalade mig, men det kommer nog plockas upp en dag.

    • Robert skriver:

      2an kan ibland bli lite mer enformigt med copy-paste grottor och en stad som man springer runt i oftare än man önskat. Storyn är dock bra, men kunde varit bättre. Som helhet är ettan bättre, men om du gillade origins så ska du definitivt ta upp tvåan. 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s