I väntan på mindre speltid

Mycket av mina tankar har på sistone kretsat kring hur jag ska kunna göra så att barnen här hemma ska kunna få en så bra uppväxt som möjligt. För det krävs bl.a kärlek och omtanke, men man behöver även en viss ekonomisk trygghet. För de som har barn och prövat att kombinera de här två olika delarna så vet ni att det kanske inte alltid är så lätt. Att skapa en ekonomisk trygghet betyder att jag antingen behöver fokusera på studier som jag (vet att jag inte kommer att klara av i och med att det finns vissa krav på mig i hemmet), eller så kan jag skaffa ett jobb som kommer att ta upp en stor del av mina vardagar. Jag är då av den filosofin att barnen är som mest beroende av en som förälder i de yngre åldrarna, men ett jobb eller skolarbete kommer att göra att en stor del av den tiden försvinner med mina barn, tyvärr.

”Thats life” kanske någon av er tänker. Jo, jag vet. Däremot så är det inte så att jag klagar på livet i sig, utan vill enbart belysa de val man har som en förälder. Vad är helt enkelt det bästa för barnen i längden? Det finns så klart inget rätt svar på den frågan utan var och en använder sig av den metoden som man anser lämplig i uppfostringssyfte och framtidsplanerande. Huvudsaken är att det går ihop och att barnen och en själv mår bra.

Än så länge så har det dock inte varit ett problem att få ihop vardagen med fyra barn i hemmet. En av anledningarna är helt enkelt att de första tre barnen har kunnat klara sig ganska så bra utan vår vägledning och den minste har mest varit stillasittande/liggande. Det kommer det dock bli ändring på inom en snar framtid. De som har haft barn innan vet att det kommer att bli riktigt livat med mycket spring och bus när de små får fart på fötterna. Så fort de börjar gå (i vissa fall krypa) så öppnar sig en helt värld för dem där allt måste prövas, däribland bus som att kasta ägg på golvet eller blöta mackor på den dyra tv:n (riktiga händelser från min frus liv när mina bonusbarn var små).

En sak som jag vet att framtiden har med sig är ännu större brist på fritid. Det betyder alltså mindre bloggande, barnförbjudet kramkalas, och spelande. Innan kunde jag till exempel ha Ciaran (min son) i famnen medan jag spelade. Nu för tiden åmar han sig och vill helst ned på golvet där han kan rycka katten i svansen eller försöka bita på våra konsoler.

Att han börjar bli så stor är dock otroligt roligt. När han lär sig nya saker eller dylikt så känner man stoltheten stiga inombords. Samtidigt fäller man en tår för att man vet att bäbistiden snart har kommit till sitt slut. Däremot så har man resten av sitt barns uppväxt att se fram emot, vilket är en del av hela upplevelsen med att skaffa familj. Jag sitter alltså helt enkelt och väntar på framtiden där det blir mindre speltid, men nya erfarenheter och minnen som skapas. Kanske sitter jag en dag med grått hår och tänker tillbaka på goda minnen istället för att hela tiden blicka framåt?

Annonser

Om Robert Arveteg

Har skrivit om spel i bloggosfären sedan 2009. Först genom egna småprojekt för att sedan ansluta sig till bloggsajten Spelografi. Efter det har det varit en fantastisk resa på populära sajter som svampriket.se och nu senast som redaktör på eurogamer.se . Skriver numera om exakt det han själv vill, och inget annat.
Det här inlägget postades i Krönika och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s