Spelföräldern: Socialt missanpassad eller bara missförstådd?

Jocke, Daniels pappa, kommer emot mig och hälsar samtidigt som ett stort leende sprider sig över hela ansiktet. Det hela kan likna sig med en Maffia-film där två män går mot varandra för att kramas när man ska hälsa på en god familjemedlem. För ett tag tror jag att just Jocke ska krama mig, men det gör han inte. Istället frågar han mig om jag såg fotbollsmatchen under gårdagen mellan Kalmar FF och Djurgårdens IF. Jag svarar lite försiktigt att jag inte gjorde det, att jag inte hade tid. Egentligen så är det så att jag nästan aldrig tittar på sport. Jag läser tidningsartiklar om sport, men jag vet oftast inte mer än om hur det gick för mitt favoritlag, eller hur det gick för Sverige i ett eventuellt EM/VM/OS. Jocke tittar lite misstroget på mig, och för en sekund så känns det som om det är något fel på mig. Han försöker igen och frågar vad jag har för åsikter angående någon motorsport som jag inte kan namnet på. Jag skakar lite försiktigt på huvudet och skrattar lite försiktigt. Förklarar lite tyst att jag faktiskt inte är så insatt i sport, utan att jag helst spelar TV-spel och bloggar på fritiden. Jocke tystnar. ”Det var kul att höras från dig.” säger han sedan snabbt och ger mig en grabbig klapp på axeln. Sedan beger han sig bort till nästa förälder, ler, och ropar glatt: ”Men tjena Mats!”. 10 minuter senare står alla pappor samlade i en ring och pratar sport, inte helt olikt ett gäng pojkar på en skolgård som spelar kulor.

Jag hatar föräldramöten. Det är ett evenemang där pappor och mammor träffas och pratar om sina barn och sina perfekta liv. Det förekommer ett socialt samspel som jag egentligen förstår mig på alldeles utmärkt, men som jag inte vill vara en del av. Jag vill inte låtsas att jag är någon annan än den jag egentligen är. Jag är en spelande pappa, och jag vet att det finns fler där ute, även om vissa inte vågar erkänna det. Därför trivs jag väldigt bra på twitter och i bloggosfären. Inte bara för att det är likasinnade själar med ett starkt spelintresse, utan för att många av dem är spelande föräldrar, precis som jag.

Precis som jag vill visa i den inledande texten så är jag inte heller intresserad av att vara med i de här gubbarnas gemenskap. Jag vill hitta likasinnade att kunna umgås med. Den inledande frasen om sport är ett typexempel på vad som anses socialt accepterat som familjefar samt blivande vän. Sedan spelar det ingen roll om den andra föräldern spelar TV-spel själv ibland. Så länge de kan gömma sig bakom sitt sportintresse så är det okej. För det är inte okej att vara spelande förälder i dagens samhälle. Inte än i alla fall. Ni får ta det som ni vill, men oavsett vad man tycker så är vi spelande föräldrar socialt missanpassade. Frågan är bara hur länge som man kommer att anse det då allt fler gamers är på väg att bli föräldrar. Som det är nu så är det fler föräldrar som är mycket äldre än mig. Jag är antagligen den enda föräldern i 20-års åldern på ungarnas skola. De flesta är någonstans mellan 30 och 40 år. Dessa personer har inte vuxit upp med spel som mig, oftast bara i periferin.

Sedan får vi inte glömma alla fördomar som finns mot spelande föräldrar. Det finns en bild av att man som förälder inte ska ha tid att spela när man har barn. Gör man det så är man antagligen en dålig förälder som inte ägnar tid åt sina barn utan låter sina barn stå i ett hörn i vardagsrummet utan vare sig mat eller kärlek. Ingenting av detta är förståss i närheten av sant. Precis som vilken förälder som helst så finner jag tid för våra barn, hjälper dem med läxor och lär dem om livets positiva och negativa sidor, och jag är inte ensam. Precis som jag finns det spelföräldrar som otröttligt förklarar sin kärlek till sina barn och beskriver de roliga händelserna som sker i deras liv.

Det jag istället tror att människor drar sina slutsattser ifrån är vad tidningar och folk rapporterar. Jag talar om ungdomar som struntar i skolan, tar självmord efter att ha spelat ett visst spel och så vidare. Folk gör allt förutom att tänka. De här ungdomarna är ingen majoritet av spelarna, utan det här är ungdomar dras redan med svårigheter i sitt liv. Spelandet är endast en tillflyktsort för de som mår dåligt. Det är alltså inget kriterium för att vara en gamer.

Är man en sämre förälder om man spelar istället för att titta på sport?

Sedan får det mig att undra hur man kan ha fördomar om gamers när man så uppenbarligen själv till exempel sitter i soffan hela dagen lång. Hur många av de här sportintresserade föräldrarna sitter till exempel och tittar på sport i timmar? Vad gör de för att förgylla sina barns liv? Skjutsar dem till fotbollsträningen? För det är inte tiden i passagerarsätet som barnen kommer att minnas, utan det är föräldrarnas engagemang och tiden de spenderat med sina barn som minns.

Med det sagt så kan jag med säkerhet säga att jag faktiskt svarat på rubrikens fråga. Om du inte listat ut det ännu, så är mitt svar så tydligt som att båda kriterierna spelar roll. Då ska man veta att detta enligt min mening inte är något dåligt i sig. Vad follk än säger och känner så är det just bara fördomar, och att vara socialt missanpassad är ännu en i raden av fördommar om hur en människa ska vara. Vi vet att vi är bra föräldrar och att vi spenderar tid med våra barn. Spela, det gör man när man har tid över.

Annonser

Om Robert Arveteg

Har skrivit om spel i bloggosfären sedan 2009. Först genom egna småprojekt för att sedan ansluta sig till bloggsajten Spelografi. Efter det har det varit en fantastisk resa på populära sajter som svampriket.se och nu senast som redaktör på eurogamer.se . Skriver numera om exakt det han själv vill, och inget annat.
Det här inlägget postades i Familjen, Speltankar och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Spelföräldern: Socialt missanpassad eller bara missförstådd?

  1. Lania skriver:

    Vilket fint inlägg!
    Nu är ju inte jag förälder, och vet inte om jag nånsin kommer bli, men helt klart så tillhör jag den spelande generationen. Jag satt med TV-spel i handen långt innan min familj skaffade sig vare sig datorer eller mobiltelefoner. Man kan ju fråga sig hur nästa generation, den som växte upp med en dator från 4 års ålder och fick en iPhone att leka med, och hur deras relation till barn kommer att vara.

    Jag tycker att man kan se det redan nu. Det finns personer som är så stressade av dessa sociala medier, de vet inte riktigt hur de ska förhålla sig till dem, och barnen blir lidande. Jag kan tycka det är jobbigt att se föräldrar på t ex tunnelbanan som sitter och bläddrar på sin smartphone bland alla feeds från sina vänner, när barnet bredvid försöker föra en konversation och allt de får till svars är ett bistert ”mmm”.

    Det är inte så man lär sina barn om världen. Och det smärtar mig lite, för jag kan känna för barnet, förstå deras känsla av att vara ignorerad och inte vara det viktigaste i föräldrarnas liv. Jag säger förstås detta ur barnets synpunkt, för barn har inget tidsperspektiv. Det som händer i deras liv händer här och nu. ”Om pappa inte har tid med mig, då är jag övergiven, mindre viktig.” Barn kan inte tänka att ”pappa har tid med mig efter att han kollat jobb-mail, privat mail, Facebook, Twitter, flickr, och lyssnat lite på Spotify”. Det finns inte i ett barns värld och det är det många vuxna inte förstår.

    All heder till alla spelande föräldrar där ute som får familjelivet och intresset att gå ihop. Jag vet i alla fall att jag inte kan tänka mig att lägga mitt intresse på hyllan om barn skulle bli ett faktum, och varför skulle jag ens behöva göra det? Precis som du nämner så finns otroligt många fördomar därute och de späs bara på när man får läsa den där nyheten för ett tag sedan om barnet som drunknade medan mamma spelade TV-spel. Ja men hade mamman lagat mat så hade det varit oki? Det handlar om en olycka, inget mer. Men självklart ska spelandet dras i rännstenen.

    Oj, nu har jag visst pladdrat på länge, men det är ett viktigt ämne du tar upp. 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s