Förhoppningarna var skyhöga. Den här gången skulle Dice överträffa sig själva med superavancerat gameplay och dessutom en story  som var värd att spela igenom. Allt skulle bli perfekt.

Så här ett kvartal senare så har jag lagt ned tillräckligt mycket tid för att jag ska kunna ge ett utlåtande. Spelet har, som många har fått erfara, ett stort antal buggar. Jag som spelar på min ps3 har fått utstå fler av dessa än vad de som spelat på de andra versionerna har gjort, och tyvärr så har de påverkat min syn på spelet alldeles för mycket. Spelet fryser sig i laddningssekvenser, buggar sig och gör hela banor ospelbara, och ibland har det varit praktiskt taget omöjligt att kunna spela ihop med en annan person för att vi inte kunnat starta ett spel online. Det är mycket problem, som fortfarande inte lösts.

I ett tidigare inlägg så har jag även svurit kring spelmekaniken i kampanjläget. Stora brister finns här, både berättarmässigt och inom spelmekaniken. Stora delar av spelet verkar rent ut sagt bygga på mer tur än skicklighet. Jag förstår att man försöker efterlikna verkliga krig i så stor grad som möjligt, men i det här fallet blir det bara löjligt. Det här är inte verkligt, det är ett spel. Jag förväntar mig inte att allt skall serveras på ett silverfat. Nej, jag älskar utmaningar. Det jag dock vill ha då är en utmaning som jag kan bemästra med skicklighet, och inte ren tur.

Du dör väldigt mycket i Battlefield 3. Det kan jag leva med. Men spelet får mig aldrig riktigt intresserad av kampanjens historia en enda gång, och då bådar det inte gott. Vi har sett det förut, men i det här fallet varken känner jag med mina soldatvänner eller ens ett rus när jag springer igenom eldskurar för att rädda världen.

Spelet har dock alla förutsättningar för att lyckas förmedla en underbar spelupplevelse. Miljöerna är ofta genomtänkta och storslagna, trots att grafiken var ett litet antiklimax för ps3:an. Ljudet till vapnen är något av det bästa som finns, och spelet är till bredden fyllt av mumsiga vapen och fordon som även finns på riktigt. Det märks med andra ord att man verkligen lagt ned resurser för att få det så autentiskt som möjligt. Problemet är bara att man inte utnyttjar det till dess fulla potential.

Nej, den stora styrkan ligger istället på spelets onlinedel. Här märker man att de vet vad de gör, och även varför de fick i uppdrag att skräddarsy multiplayerdelen till nyversionen av Medal of Honor. Killarna och tjejerna på Dice vet helt enkelt hur man skapar ett balanserat slagfält där samarbete står i fokus. För det är just samarbetet som belönas i Battlefield 3. Att ensam springa omkring och skjuta headshots kommer inte att placera dig överst på listan efter rundans slut. Har du däremot hjälpt till att ta över baser, hela dina kamrater eller hjälpa med annan support, så kommer du snart märka att du belönas allt snabbare med nya uppgraderingar.

Spelläget är dock inte felfritt. Ibland kan det lätt bli kaos, och samarbetet är som bortblåst. Alla tänker på sig själva, och ingen blir belönad för det. Spelet är dock som bäst när du har någon att spela med och kan då vara förbaskat kul även om det går skit, men bara om du faktiskt lyckas att komma in i ett spel.

Det är just det som är en avvägning som man är tvungen att göra. Ifall man inte känner att man kan förlåta hur ojämn kvalitet det kan vara från dag till dag så kanske man bör lägga pengarna på antingen en annan version eller ett annat spel. Men om man sopar undan alla dessa tekniska problem så har du ett fullkomligt brilliant spel att se fram emot. Du kommer att sitta klistrad timme efter timme samtidigt som du suktar efter nya saker att låsa upp. Du kommer att skratta och skrika, men alltid titta tillbaka med kärlek. Söker du efter ett välbalanserat spel med det bästa som erbjuds inom multiplayer-fps idag så kommer du inte att bli besviken. Men som sagt, så har vi ju buggarna.

Barnvänlighet

Det tydliga språket är att detta spel är en simulation av krig. Det är väldigt realistiskt. Personligen så försöker jag spela det under kvällstid då inte barnen kan se. Enligt min åsikt så kan en alltför avslappnad syn på krig göra att verkligheten blir avdramatiserad. Jag kan redan nu märka hur mina barn relaterar till krig när de anser att det är något roligt som de skulle vilja ägna sig åt när de växer upp. I mina barns verklighet så är krig som i spel. Hoppar du undan så missar fienden. Förhoppningsvis växer de ur detta när de mognar, men personligen så är det inte den synen på världen som jag vill att mina barn ska ha.Därför skulle jag vilja säga att föräldrar kanske skall vara försiktiga med att låta sina yngre barn spela spel som detta.

Jag hade ingen aning om vad det egentligen var för pärla som vi hade i hemmet. Allt jag visste var att jag och mina bröder spelade det frekvent för att försöka slå varandras high-score. Eller så var det bara jag som försökte slå mina egna rekord? Vem vet.

I en tid då vi inte hade tillgång till varken konsol eller pc så fick vi ta vad vi hade. I det här fallet så var det så att min far och hans syskon hade ett par gamla Game and Watch-spel hemma hos min farmor och farfar, vilket de tog med sig till oss. Ett av de spelen som de hade med sig var klassikern med Donkey Kong och Jumpman. Hur många gånger jag än satt och spelade igenom samma moment så tröttnade jag aldrig. Gång på gång hoppade jag över tunnor för att komma fram för att rädda den tillfångatagna flickan, och i stort sett efter varje spelsession så fick jag high-score. Kanske var det just det som fick mig till att fortsätta.

Det andra spelet som de hade med sig var ett Game and Watch-spel där man skulle rädda människor som hoppade ur ett brinnande hus. Sedan gällde det att studsa in dem i en ambulans utan att de slog i marken. Jag och min bror kunde ibland (brutala som vi var) låta människorna slå i backen och skratta förnöjt för oss själva.

Idag försöker jag fortfarande att hitta var de gamla spelen tog vägen. Säkerligen så ligger de i en låda i mina föräldrars källare. Frågan är dock ifall de skulle godkänna att jag tog med mig dem hem då de egentligen aldrig var mina. Precis som med allting annat från min barndom så skulle jag vilja ha det i min ägo. Som exempel så köpte jag för inte så länge sedan på mig en NES med Super Mario Bros 3 för en billig penning. Dock skulle jag vilja ha mer, men ekonomin tillåter knappt att jag kan köpa nya spel som kommer ut, så det får nog vänta. Än så länge är, och förblir de bara spelminnen.

Familjeveckan

Störst fokus har under den här tiden legat på vår äldsta grabbs diagnos. Äntligen så hade vi ett möte med både BUP och lärare där vi diskuterade upp en plan kring vad pojken kan behöva för att utvecklas och fungera bäst i vardag och skola. I fredags så fortsatte mötet med barnens rektor, och nu jäklar går det fort framåt. Redan nu tänker han söka efter en personlig assistent, och just en personlig assistent hade vi vissa tankar kring. Helst hade vi velat att jag tagit den rollen eftersom jag redan nu är den personen som skolan ringer efter när de inte klarar av diverse situationer. Jag har helt enkelt tagit mig till skolan och hjälpt dem. Samtidigt så har jag en bra relation  med grabben och är väl medveten om hans problem och hur man skall hantera dem på ett bra sätt.

Samtidigt så är man medveten om att skolan söker efter en personlig assistent som har stor pedagogisk kunskap och som är van vid att arbeta med barn som har ADHD. Samtidigt så kan det skapa konflikter i min roll som förälder och assistent. När är jag förälder och när är jag assistent liksom? Dessa frågetecken gjorde att rektorn i slutänden ansåg att problemen kunde bli för stora. Det jag däremot tyckte var positivt var att han i alla fall övervägde saken. Samtidigt så var jag medveten om att det var lite önsketänkande.

På lördagen satt vi hela familjen framför melodifestivalen. Egentligen kan jag inte säga att jag satt där för tittandets skull, utan för familjetiden som erbjöds och för att tv:n då inte kunde användas till spel eller dylikt. Jag tänker inte ta diskussionen kring melodifestivalen i sig, utan nöjer mig vid att säga att jag personligen tycker att utbudet är värdelöst, och att en av vinnarna verkligen inte platsade i finalen. Grabben blev dock lite besviken över att inte Youngblood vann.

Spelveckan

Inget nytt här inte. Har mest spelat lite Skyrim som fortfarande känns oändligt. Spelet fick förnyad kraft när jag började med Dark Brotherhood-questen, som nu på förhand känns som en av höjdpunkterna i spelet tillsammans med Mages Guild och Sanguines quest mm. Jag hoppas dock på fler händelser med min mage i framtiden. Nu har jag också flyttat in i Solitude, och har även därför börjat flytta grejer och göra det hemtrevligt där. Det är komiskt att man ibland kan spendera timmar med sitt hem i det spelet. Dock saknar jag fortfarande en fru i spelet, men det kommer väl antar jag.

Utöver det så har jag spontanspelat lite Pokémon Soul Silver i hopp om att samla på mig lite pokémons att skicka till mitt White. Samtidigt så har jag heller inte kommit till Red ännu, vilket är en symbolisk strid som var ett perfekt slut på ett redan superbt spel.

Nästa vecka så ska jag till arbetsförmedlingen igen, kolla på bio med barnen, söka jobb, ha en biblioteksdag med barnen samt förhoppningsvis spela mer Skyrim. Tills dess:

Game On!

Jag har nu klarat ut Alice: Madness returns på PS3:an. Tänkte att jag skulle skriva lite smått om mina tankar om spelet, och tänker redan innan säga att det kan vara med spoilers även om jag, som alltid, försöker undvika sådant.

Vi hittade PS3-versionen på Zavvi.com för en liten peng så vi tyckte att vi vore dumma om vi inte slog till, speciellt med tanke på att spelet bara kom ut förra året. Så beställde gjorde vi och hem kom spelet. Jag började med att köra American McGee’s Alice, då det så behändigt följde med spelet som ett dlc (inga problem att ladda ner det från PSN trots att spelet var från UK). Vad jag först vill beröra är just American McGee’s Alice, föregångaren till Alice Madness Returns som vad jag vet bara kom till PC och även då som DLC när man köpte Madness Returns.

American McGee’s Alice

Spelet handlar om Alice Liddell, en föräldralös flicka, vars föräldrar omkom i en brand och på grund av detta trauma så hamnade Alice på Rutledge Mentalsjukhus och det är där hon är när spelet börjar. Den vita kaninen ber om hennes hjälp än en gång och hon färdas till Underlandet genom kaninhålet. Där möter hon de vanliga rollfigurerna; The Cheshire Cat, Mad Hatter, Queen of Hearts o.s.v. Jag vet inte om spelet har gjorts om något när det anpassades för konsol, men det ser helt ok ut för ett spel som har 12 år på nacken, i alla fall enligt mig. Berättelsen är såklart central för spelet och hade det inte varit för att jag ville uppleva den så hade jag nog slutat spela snabbare än kvickt eftersom spelet är så fruktansvärt jobbigt.

Man kan spara närsomhelst i spelet, men de enda checkpoints som spelet tillhandahåller är de i början av varje kapitel. Så glömmer man att spara får man spela om allt som hänt i kapitlet. Det är irriterande om man glömt att spara och man blir dödad av en fiende, och lika irriterande när man dör av fall från höga höjder, eller när man hamnar i lava och dylikt. Det är väldigt irriterande om man tänker att man ska vänta med att spara tills man hoppat från sten till sten och sen dör precis innan man hoppat klart. Eftersom det är ett gammalt spel så är kontrollen riktigt usel. Det har de inte gjort något åt eller åtminstone inte gjort det bra. Alice hoppar gärna för långt, eller för kort och det händer ofta att man då är tvungen att köra om allt.

När det gäller spelets fiender så är det ibland väldigt svårt att veta hur man ska bekämpa dem och det är riktigt svårt att sikta in sig på fiender. Detta tillsammans med de dåliga kontrollerna gör att man dör. Ofta. Vissa bossar behöver bekämpas med specifika vapen, men ingen ledtråd ges till vad man ska göra. Jag använde mig av en guide nästan igenom hela spelet efter att jag spenderade 2 timmar med att försöka hitta vart det var jag skulle och trots guiden så var spelet fortfarande sjukligt svårt. Ni som vet vem jag är vet att jag inte gillar svårt. Jag kör oftast på easy för jag vill uppleva spelet inte plågas av det. Tyvärr så är det det som American McGee’s Alice gör. Plågar. Jag rekommenderar folk som vill veta historien bakom Alice Madness Returns att spela American McGee’s Alice, men bered er på ett plågsamt dåligt spel. Jag vet inte hur spelet var när det kom ut, för jag spelade det inte. Men, det håller inte idag. Inte alls!

Alice: Madness Returns

Spelet handlar precis som föregångaren om Alice Liddell, men det utspelar sig ett år efter händelserna i ettan. Man startar spelet i London och beger sig ut i staden för att hämta sin medicin. När man är ute så ser man en vit katt som man följer efter och efter vissa “cut scenes” så är man än en gång tillbaka i Underlandet. Denna gång är det inte Hjärter Dam som förstör underlandet och Alice psyke, utan ett dundrande tåg och ens uppgift är att ta reda på vem det är som kör tåget. Precis som i föregångaren så får man tips av den smilande katten (The Cheshire Cat). Man får nya vapen allteftersom man kommer vidare i spelet och mycket tid spenderas i miniatyrformat (shrink vision), för att kunna se ledtrådar, och hitta gömda samlarföremål (förlorade minnen, gristrynen och flaskor).

Mina intryck av spelet är bara bra. Det är en varierad mängd fiender och Underlandet,  Alice och alla karaktärer är väldigt välgjorda. Jag älskade den grafiska stilen och hur banorna var uppbyggda och det var en fröjd att spela, speciellt om man som jag plågade sig igenom föregångaren först. Spelet är uppdelat i kapitel precis som föegångaren, men emellan dem så är man tillbaka i verkligheten vilket egentligen är ganska så korta gå från A till B banor, men de hjälper en att lära känna den riktiga Alice.

Jag har egentligen inte mycket mer att tillägga om spelet, så vill man ha en riktig recension bör man nog leta någon annanstans, men det jag kan säga är att jag verkligen rekommenderar spelet. Det är precis lagom stort och det är variation både på miljöer och på banor och speciellt roliga var de små minispel som de flesta kapitel innehöll.

Inte för att jag vet hur kärlek luktar egentligen. Vem vet, det kanske luktar hundskit. Men för mig så finns doften av kärlek alltid kring mig varje gång jag tänker på min fru och mina barn. Jag känner inte hur den luktar, men doften medför en känsla som gör livet underbart. Familjen är nämligen det bästa jag vet, och att ha en egen familj är något som jag drömt om sedan jag var barn. Det är min högsta önskan, och det är med familjen, och ingen annan, som jag väljer att fira alla  hjärtans dag med.

I vår familj så är det inte pengarna som styr. Ömhet är nyckeln, och trots att jag är totalt värdelös när det gäller både romantik och diktskrivning, försöker jag i alla fall att visa min uppskattning till alla i min familj.

Vår dag kommer inte vara så speciell på mer sätt än att vi visar uppskattning. Dagen kommer att gå vidare, men vi fortsätter under morgondagen med förnyad styrka och med en extra stark känsla av att de vi tycker om även älskar oss tillbaka.

Jag kan dock inte låta bli att tänka på de som känner sig övergivna och ledsna på en dag som denna, och jag hoppas dem allt gott och att allt ordnar sig.

<3

Mycket händer just nu. Jag vet inte så mycket, men förändringarna är ett faktum. I torsdags så var jag nämligen på arbetsförmedlingen för den första gången i mitt liv. Det var en underlig känsla. Delvis kände jag mig misslyckad för att jag inte fullföljt mina utbildningar av olika skäl. Det är inte så att jag latat mig, nej då. Faktum är att jag i många fall har mer att göra i min vardag av vikt än många andra har i sitt hushåll. Så egentligen behöver jag nog inte känna mig värdelös, men jag gör det ändå. Samtidigt så känns det skönt att jag verkligen försöker i mitt liv och att jag inte gömmer mig under en sten i väntan på bättre tider. Utöver inskrivningen så har jag även skickat iväg mitt CV ett par gånger, så jag har inte legat på latsidan där heller.

Däremot så är det dags att bestiga okänd mark. Jag har tidigare kunnat ta ett stort ansvar i hemmet för att hjälpa Xareena, men nu är det snart slut med det. Jag kommer även att förlora mer kontakt med mina barn, vilka har blivit en stor del av min vardag under min föräldraledighet. Jag kommer att sakna dem, och mina dagar kommer förmodligen att vara väldigt annorlunda från idag. Jag är lite orolig för min och min familjs framtid, men jag räknar med att t.ex Xareena kommer att få den hjälp som hon behöver, speciellt eftersom de nu ansökt om boendestöd för henne. Men allt är inte skit, för det är även spännande och förhoppningarna för en ljus framtid finns där. Nu håller jag tummarna.

Idag var jag även iväg och försökte lösa andra bekymmer. Våra äldsta grabbar kom nämligen in och storgrät, och det visade sig att ett annat barns farfar hade kommit ut och skrikit åt dem att han skulle vrida av deras nacke om de inte försvann därifrån. Visst vet jag att mina barn kan vara lite bråkiga (precis som andra barn), men inga barn förtjänar den typen av ord slängda mot sig.

Väl där så möts jag av en hord andra små barn som springer som om jag tänkte spöa skiten ur dem. Jag  försöker fråga dem vad som hänt, men ingen pratar. Väl uppe hos barnets farföräldrar så möts jag av en stark stank av alkohol och en attityd som hela tiden verkar lyda: “Våra barn har rätt att jävlas mot era, för de blir retade av andra barn. Sedan så borde de få ha ett område för sig själva, för de var där först igår.” Min irritation fördubblas och jag börjar mer och mer kritisera hur de bemöter barn som hamnar i konflikter. Samtidigt så ljuger de gång på gång om sin egen roll, men försäger sig även flera gånger. Jag beger mig sedan därifrån med en ilska som är större än den som jag hade innan. Man tror ju att man skall kunna prata förnuft med en vuxen, men tydligen inte. Xareena och jag diskuterade kring detta och ansåg att en polisanmälan kunde vara rätt väg att gå till väga ifall händelsen upprepar sig, vilket vi även sa till farföräldrarna.

Kände bara för att skriva av mig…

Spelandet:

Hur hinner folk med egentligen? I och med att allt ovanstående hänt så har både jag och min fru märkt att det inte längre finns så mycket tid för spelande. Samtidigt så har Ciaran börjat gå och är därför mycket mer mobil än innan, så det är mycket springande emellanåt.

Men vardagarna har dock inte varit helt utan spelande, även om det gått dagar som man varit helt utan. Jag fortsätter att spela min hög med evighetsspel som Battlefield 3, Skyrim och nu senast DC Universe tillsammans med min fru. Vi var helt enkelt groteskt sugna på att spela något ihop, och med vår begränsade ekonomi (som numera är mer begränsad än innan) så kom vi att tänka på  just DC:U, som även visade sig vara ett helt okej onlinespel som visar att det går att ha mmorpg på en konsol. Vi har haft riktigt kul ihop, vilket känns skönt att man kan ha när man har mycket i livet. Hoppas ni våra läsare mår bra ni med.

Game On!

Vad är egentligen en recensents uppgift? Är de till för att kritiskt granska en produkt  så objektivt som möjligt, eller skall man ta sina egna känslor i beaktning när man skriver en recension? I och med recensionen av “The Haunt” som gjordes av aftonbladets Kerstin Alex så har frågan ännu en gång dykt upp på tapeten. Recensionen använder sig av ett vulgärt språk och sticker ut från vad den allmänna massan anser att normen är.

Vad kan då anses vara rätt sätt att skriva? Skall recensionerna enbart vara informativa hjärndöda skrifter, eller skall de besmyckas med kontroversiella uttalanden som kritiserar spelindustrin så hårt att man sänker betyget när kvinnor och män sexualiseras allt för hårt i ett spel?

Det är här det börjar bli svårt enligt mig. För att få en norm för skrivande så måste alltså majoriteten vara överens kring hur en recension skall skrivas. Enligt min ordlista här hemma så är en recension en handling där man bedömer och redovisar en produkt. Något mer finns inte beskrivet, och lämnar det alltså till fri tolkning huruvida man ska ha med en personlig touch eller ej. Självklart så kommer det alltid att finnas en personlig touch i en persons sätt att skriva. Vi är som sagt alla drivna av impulser och förutfattade meningar. Huruvida vi gillar ett spel eller ej kommer att påverka vår bedömning av slutprodukten oavsett om den i andras ögon kan vara ett mästerverk rent tekniskt sätt eller helt underbar när det gäller ljud och musik. Allt är personligt och det är vi som personer som bestämmer gränsen för vad som är bra och dåligt.

För mig är det på samma sätt. Jag läser de recensioner som passar mig. Vill jag ha en lite mer informativ recension så tenderar jag att läsa recensioner från speljournalister och recensenter i spelmagasin. Vill jag ha en mer personlig touch så brukar jag leta bland bloggare som har en tendens att böja språket på ett mer personligt sätt och som inte är lika styrda av regler. Visst finns problematiken med att en recension kan vara uselt skriven hos en bloggare, men som läsare har man då möjligheten att leta upp bloggare som man själv tycker om, för skriftspråket är det många som är mästerliga på att hantera i bloggosfären. Ibland är de till och med duktigare än journalisterna, och blir då inte alltför sällan upplockade av någon spelsite eller tidning.

En stor anledning till att jag skrev det här inlägget från första början är dock på grund av Linda Grips recension av Resident Evil: Revelations på siten FZ. Liksom många så tyckte inte jag att betyget behövde sänkas i Resident Evil: Revelations på grund av de stora brösten, men jag förstår hennes poäng. Ifall inte spelrecensenterna poängterar den primitiva synen i spel, vem skall då axla den bördan. Jag själv är vuxen nog att själv kunna bedöma med hjälp av recensioners text att ett spel passar mig trots att betyget sänks. Frågan är dock varför så många tar så illa upp? Jag själv tyckte inte att recensionen var speciellt informativ alls. Den missade att beskriva spelet tillräckligt mycket för att jag skulle kunna få en bild av helheten, och jag fick inga egentliga intryck om vad Linda tyckte om olika delar av spelet. Men för mig spelar det ingen större roll. Jag räknar med att recensenter är mänskliga och att de tar med sig erfarenheter från ett arbete till ett annat för att utvecklas.

Något som dock är ganska intressant är att de personer som vågar ta ut svängarna för det mesta är kvinnor. Utöver de två ovanstående så har vi även Tove Bengtsson. Vi behöver fler recensenter som kan ifrågasätta spelindustrin och ställa dem mot väggen, men vi behöver även renodlade recensenter. Kanske har vi där skillnaden mellan en recensent och en journalist. Men vad vet jag? Jag är bara en bloggare med mina personliga åsikter.

Recension: The haunt – Aftonbladet

Recension: Resident Evil: Revelations – FZ

Vid det här tillfället så hade vi inte längre något format i hemmet som vi kunde spela på. Jag kan ha varit någonstans mellan 5 och 6 år gammal och vi bodde nu i en stad som heter Bålsta. Många minnen finns från den här tiden i mitt liv, men i stort sett endast ett som är spelrelaterat, vilket inte är så konstigt då vi inte hade några spel.

Däremot så hade jaga en farbror som var, och fortfarande är, intresserad av spel. Ibland kunde vi komma på besök och vid ett fåtal tillfällen så fick vi även se honom spela på en dator, och jag tror bestämt att detta var mitt första möte med en dator av något slag.

På skärmen så kunde vi följa hur min farbror gick runt i trånga korridorer som innehöll monster som ibland poppade upp runt hörnen. Men det var just de trånga korridorerna och mängden blod som fick mig intresserad. Fienderna blev en stor sörja av blod när de besegrats, och huvudkaraktärens livnivå gick att se på hur blodig han var i ansiktet. Det var skithäftigt.

Det som jag och min bror sedan gjorde var vad vi alltid gjorde när vi hittade ett nytt häftigt spel, vi målade och ritade. På papper ritade vi kluster av gångar med långa korridorer och lönngångar. Därefter så ritade vi power-ups, karaktärer, monster och allt annats om kunde behövas. Sedan satt vi och lekte ihop scenarion medan vi på riktigt tittade snett från sida till sida, precis som karaktären gjorde i spelet.

Det som slår mig idag är barns uppfinningsrikedom. Det är många gånger som man blir överraskad av sina egna barn när de kommer med fantasifulla idéer som skulle gjort vilken spelutvecklare som helst avundsjuk. Kanske är det just därför som spelutvecklare med en barnslig sida har lyckats så väl. Kanske borde vi ta vara på idéer från barn mer.

Det är första dagen i skolan. Alla är lite nervösa, lite försiktiga. Allting är så nytt och man känner i stort sett ingen alls. Så händer det. Nervositeten börjar att släppa, även för mig. Däremot så går jag inte runt och börjar prata med människor. Jag sitter fortfarande tyst för mig själv. Säger ett fåtal ord, men aldrig något avslöjande om mig själv eller ens något om mina åsikter i frågor. Jag analyserar omgivningen och försöker att skaffa mig tillräckligt med intryck för att läsa av vilka människor jag har med att göra. Jag försöker se hur jag ska bete mig kring specifika personer.

Det här är ett beteende som ofta gör att jag ändå aldrig är en del av den centrala gemenskapen, inte ens på twitter. Jag fungerar där på samma sätt. Jag observerar och försöker att inte säga någonting innan jag känner att jag är redo, och det kan vara mycket som påverkar innan jag känner mig redo.

Allt det här har sin grund i att jag alltid varit en person som alltid öppnat munnen alldeles för fort. Jag har sårat människor, blivit missförstådd, och även verkat dummare än jag är (och jag hatar att verka korkad). Därför analyserar jag alltid personen innan. Jag tar reda på fakta kring ett ämnesområde och lyssnar tålmodigt på allas ståndpunkter innan jag själv bildar mig en uppfattning. Fast ibland kan jag bara inte hålla mig. Ibland vill jag så gärna vara med i diskussionen, och då sitter jag där igen, missförstådd och hatad.

Ovanstående kod har blivit som en helig kombination inom spelvärlden. Ett nostalgiskt minne som egentligen är mer än en kombination knapptryckningar. Det är den ökända Konami-koden som dykt upp i en rad spel efter att den först användes i Gradius till NES. Koden gav spelaren alla power-ups, och är ett typexempel och en symbol för fusk-koder inom spelvärlden. Idag har koden fortfarande hög status, och används faktiskt i dagens spel, men man har då bytt ut knapparna A och B för att passa den kontroll som finns till respektive konsol (även telefoner).

Det är med blandade känslor som jag ser tillbaka på de här knapptryckskombinationerna. Det är ett fint minne som bygger på informationsutbyte på skolgårdarna där rykten spreds och erfarenheter från spel delades. Det var en tid utan bredbandsuppkoppling, och långt ifrån alla hade en dator i hemmet. Ännu färre hade en internetuppkoppling. På den här tiden pratade vi om fusk-koder som en rolig del av spelet, alltså något som förlängde och ökade spelupplevelsen. Idag är det annorlunda.

I och med att internet kom så kunde allt fler personer hitta sina fusk-koder på internet. Mystiken försvann. Frågan är dock om jag saknar det. Nu i efterhand så tittar jag tillbaka och ser på vad det verkligen var, ett minne. Tekniken har utvecklats och allt fler spel utvecklas i åtanke att ha en lång hållbarhetstid. Fusk-koderna behövs inte längre i samma utsträckning för mig. Frågan är dock om det är för att jag blivit bättre på spel eller ifall min syn på fuskande har förändrats till att det är något fult. Jag tror att båda parterna spelar roll för mig.

I och med att internet breddade ut sig så utvecklades även nätverksspelandet. Spelare som suttit ihopkopplade i nätverk för att kunna spela ihop märkte att allt fler spel gick att spela över internet, och när bredbandsuppkopplingen kom så har online-spelande fullkomligt exploderat i popularitet. Med detta paradigmskifte så verkar det även ha kommit en ny syn på spelande och vad som är accepterat beteende, fuskande är inte ett av dem. På något sätt så har det blivit fult med fuskare, även ifall det inte handlar om spelande över internet. Förklarar du för en annan spelare att du fuskat dig igenom en etapp så kan du ibland bli hårt kritiserad av diverse spel-communities.

Att det blivit mer oacceptabelt att fuska har även märkts hos utvecklarna. Allt fler spel undviker att ha med möjligheten att fuska, och spelutvecklarna tar i med allt hårdare tag i kampen mot fuskare med hjälp av att banna spelare. Inget av detta är ont i sig enligt min mening. Jag älskar att man försöker att göra så att alla spelare ska kunna spela på samma villkor. Fuskare förstör när de spelar över internet, och jag kan inte förstå vad de får ut av det. På något sätt så måste de ju veta att de inte vinner och att det är med hjälp av fusk som de tar sig upp på pallplatsen i en online-match i Battlefield. Är det helt enkelt så viktigt att vinna att man kastar sin stolthet åt sidan, och varför kan man bara inte spela för att det är roligt?

Ibland kan det dock bli fel. För någon vecka sedan så kom rapporten om att spelare blivit bannade i online-spelet Star Wars: The Old Republic. Spelarna hade åkt till ett område som helt enkelt inte varit anpassat för deras låga level, och hade därför kommit över saker i spelet som det egentligen inte var tänkt att man skulle kunna komma över förrän minst 10 levels senare i spelet. Problemet i detta ligger i att inga yttre program används och inga fusk heller för den delen. Spelet lät dem helt enkelt åka dit. Problemet ligger då istället på att Bioware och EA inte själva satt in en spärr i spelet, vilket de nu ska göra efter incidenten. Banningen förklarades med att de förstörde för andra spelande med sitt fulspel. Det enda fulspelandet enligt min mening kommer från EA själva.

Fuskande är dock inte förstörande för andra spelare om man spelar själv. Utvecklare har löst det på ett bra sätt. Fuskar du i ett spel så blir du utan achievments eller trophies. Ett simpelt och enkelt system som gör att man kan spela spelet på det sätt som man vill, utan att man skadar sitt community med spelare som har för hög gamerscore eller trophy level. Min åsikt är att det är helt okej att fuska i spel, så länge som det inte drabbar andra spelares spelglädje. Guider kan här vara ett  jättebra redskap om man fastnar i ett spel eller ifall man vill få ut mer av sitt spel. Det skadar ingen, och det är fortfarande din egen skicklighet som bestämmer om du klarar ett action-moment. Jag själv må ha delvis slutat att använda fusk, men jag tycker fortfarande att det är legitimt inom vissa ramar. Alla spelar på sitt sätt. Det är okej, för vi är alla olika.